Gömma sig

Just nu, när jag varit ensam ganska länge, så tänker jag att jag ska ta och kontakta någon person. Vilken som helst, men jag tvekar. Undrar naturligtvis varför och kommer på att jag helst vill gömma mig. Hela mitt liv har jag haft människor omkring mig. Alltid! Om någon ungdom skulle gå stad och fråga mig om vilken inriktning de ska ta i livet, så skulle jag avråda det här med omvårdnad och service. Inte vet jag, men sannolikt blir det lika tomt efter pensionen för dem, som för mig. Skulle iaf förklara min egen situation.

Tänker också att det finns de som skulle vilja byta med mig på stört. Men… dessa känner jag inte.

Mitt liv började den gången när morsan köpte en Dagens Nyheter. Hennes finger löpte över platsannonser och så tog hon pennan och ringade in en plats. Beordrade mig att ringa upp och efter att jag presenterat mig och sagt det morsan sagt, så ville damen i andra änden av telefonen prata med mor.

Så avgjordes min vandring i vuxenlivet. Jag hamnade på ett tåg som tog mig ur mörkaste Småland och som förpassade mig till Stockholms Central. Därifrån skulle jag gå upp till Stureplan och ta Lidingöbanan ut till Lidingö Där skulle jag ta en taxi till Falkvägen 9 och tas emot av en Fru Brita Lyning Malmstätt.

Jag var 14 år den gången. Helt enkelt utsparkad från tryggheten och det som var enkelt och varmt. Jag behövdes inte mer. Jag skulle få ta mitt eget ansvar över livet. Och visst var det rätt gjort, för jag tror att även barn, som är äldre än vad jag var då, skulle behöva en fot i baken för att ta sig ur det trygga boet. Mina föräldrar var inga pedagoger och det har inte jag heller varit alla gånger, trots att jag med upplysning försökt att vara hörsam på sådana saker.

Nu sitter jag här och låter den vackra och soliga dagen försvinna. Precis som i går och i förrgår. Gå ut med soporna som står vid dörren. Låta Bamse få en liten kissrunda för att sedan gå in igen. Letar hela tiden efter energin att ta tag i något. Har iaf tagit in blötvarorna från balkongen, för isen har nått ända hit. Inte konstigt i sig eftersom jag står på balkongen och ser ut över Mälaren. Inne i viken mot stan ser jag hur människorna rör sig på isen. Inte kloka ju. Det var öppet bara för några dagar sedan. Kylan tränger sig på snabbt, precis som ensamheten gör – och känslan av att bara gå och gömma mig.

En reaktion på ”Gömma sig

  1. Det här känner jag så väl igen. Den uppgivna och tomma känslan. Den kommer och går. Just nu har den inte full makt över mig, men tillräckligt för att jag inte ska ta tag i min kondition på allvar …
    Jag har tagit tag i vissa saker de senaste två dagarna, så förhoppningsvis släpper apatin nu … Hoppas att det gör det för dig också …<3

    Gilla

Lämna ett svar till Lollo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s