Hantera ensamhet

Under hela hösten har jag längtat efter att bara få vara ifred. Nu när jag har varit ensam under julhelgen med undantag julafton, så känner jag att det här med ensamhet är svårt att hantera.

Jag har gjort mina signaler till en väninna med att tala om att jag är hemma och ensam, men inget därifrån. Hon har varit ensam i många år och behöver förmodligen inte ha så mycket sällskap. Jag kommer väl dit en dag jag också.

Min s.k. vän som jag är särbo med har varit frånvarande sedan 20 december, då han kom hit när det bjöds på smörgåstårta som jag inhandlat till mina båda barn som fyllde år. Mat kan han inte motstå och inte om det är lite festligt heller. Han var ganska medtagen av sin medicinering men höll sig i skaplig form. Han var förbi som hastigast idag för en kopp kaffe när han åkte hem till sitt. Han har varit till sin dotter och firat jul och ikväll skulle hans bror komma, så det var helt fantastiskt att han hann att stanna. Jag trodde han skulle åka förbi mig på motorvägen som jag kan höra från min balkong.

På min balkong står jag och röker och jag tänker på människorna därute. Jag sitter vid tvn och glor på den ena filmen efter den andra och känner mig väldigt apatisk. Funderar över hur det kommer sig och det är klart jag vet. Jag har inga ”uppdrag” längre. Förr var det lätt att hitta kreativiteten, men inte just nu och jag är allvarligt bekymrad för – om den inte återkommer. Tänker på det där reportaget jag såg – att sitta dödar hjärnan och handlingskraften. Och jag håller med.

Inspiration och handlingskraft är vad som fattas. Jag måste hitta något igen – som kan sätta fart på livsandarna. Tanken ligger åt staffliet. Tror att det är det som bör vara det mest aktuella. Mina skriverier, mina berättelser får ligga på hyllan ett tag. Det ger inget. Där har jag kört fast.

Jag är 67 år. Pensionär som ”roar” mig med att jobba lite extra. Nya dundermedlet ASEA ska jag försöka få fart på. Kick-off om två dagar. Kanske då?

Nu har jag ändå en liten vän som ligger bredvid mig i sängen. Han blir så himla glad och förnöjsam när jag äntligen kryper ner under täcket. Då vet han att det är natt. Just nu ligger han som en liten boll, mitt i sängen. Han heter Bamse och är 6 år. Knollrig päls och skäller om någon är utanför dörren och skäller mycket när något halkar ner i brevlådan.

Så helt ensam är jag ändå inte.

En reaktion på ”Hantera ensamhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s