Kyrksång

Nu har jag tillfredsställt sångsuget ordentligt. Det var faktiskt riktigt skönt att gapa av mig ikväll. Det har inte varit en enda ton sedan julaftonen.

Bamse parkerade jag hos min vän och granne Siri, där han stormtrivs, för hon har alltid något gott att bjuda på. Även till mig när jag kom och skulle hämta jycken. Avocado med nån röra och kokta ägg men nån annan röra, plus rostat bröd och tomat och gurka. Och en liten hemmagjord glögg av ingefära, vanilj, äpple och något till som jag glömt. Väldigt god.

När jag står och sjunger i kyrkan så ser jag mig själv utifrån-uppifrån. Det här att vara dubbelbottnad i tron är inte lätt. Men jag tröstar mig med att många har det likadant. Men jag känner mig lite skenhelig när prästen passar på att läsa Fader Vår när vi står där framme. Om jag sitter i bänkraden behöver jag ju inte ens röra på mun och jag kan bara lyssna och stilla fundera på vad vi människor håller på med för tok. Jag tror ju inte att det finns någon Gud, men det förbenade barndomens tragglande med aftonbön ligger som en … inte ok, men mer som en snara runt halsen på mig.

Skit samma. För kyrkorummet är härligt att få sjunga i och skulle jag hemfalla åt att vara religiös, så är det när musiken och sången fyller hela min kropp med harmonier. Nästan så jag får en euforisk känsla. Det är som prästen sa härom sistens. Sång, sa hon, det är rena friskvården.

Prästen är rund som en liten ost och kollosalt charmig. Hon vann mitt hjärta när jag mötte henne första gången på en av kören ordnad kabaréer. Jag var då inbjuden som gäst och jag skrattade så tårarna rann. Hon kastade loss i en rock´n roll utklädd till 50-tals tant och lyfte oförväget på kjolen så de rosa underkläderna fladdrade runt benen. Nu är hon barn av revyföräldrar och sannerligen präglad. Varför jag föll beror väl helt enkelt på att jag är av samma sort. Vågar också toka mig och älskar att stå på scenen.

Jag skulle nog ha blivit präst. Nä, vad säger jag, då måste man ju tro.

Gonatt!

3 reaktioner på ”Kyrksång

  1. Intressanta vinklar.
    Man får tro det man kan tro. Det man inte tror på får man lämna därhän. I ödmjukhet inför att man kan med tiden se det ur en annan synvinkel. Om man vill.

    Gilla

    1. Tack kyrkis för att du kommenterat. Roligt med en ny bekantskap. Hoppas du tittar in igen, trots att jag bara har intressanta vinklar att bjuda på. Men min devis om att ingenting består och att allt är föränderligt, så får vi som sagt- se tiden an.
      🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s