Bäst att skriva så inte bläcket torkar

Helt tom i huvudet, fast det gått flera dagar och det har hänt en hel del.

Men ibland tycker jag att det blir för lite att anteckna, och det är det som är faran med att skriva en ”typ” dagbok, som då försvinner i tomma intet.

Det gäller att hålla pennan redo, inte slappna av och negligera vad som finns att plita ner, inte tycka att det inte spelar någon stor roll. För det gör det. Iaf har jag inbillat med det. Varför vill jag annars så gärna skriva? Hmmm…

Jag får brev från Ann Ljungberg (författarcoach) då och då, Just nu ligger det ett erbjudande om att få hjälp med att skriva en roman på 26 veckor. Ett brev varje vecka framåt med tips och råd (antar jag). Hur som haver så anmälde jag mig. Den här våren har jag jämt göra med allt möjligt, så varför inte ta in ett projekt till? Typiskt mig att ta mig vatten över huvudet, men det är nog så jag behöver ha det. Livet går så lätt i stagnation när jag har för lite göra.

Två gånger har jag nu satt mig på ändan denna vinter. Första gången, som jag skrev om sist, gör fortfarande ont i vänster knä. Den andra vändan var på den andra sidan men där känner jag ingenting, tack och lov. Men det är som hela innanmätet får sig en chock och darrar lite överraskat och undrar vad det är som händer där utanför.

Dålig kommunikation kan jag bara upplysa om. Synapsarna mellan signalsystemet tycks ha tekniska problem med anslutningarna. Framför allt de närmast hjärnan och fötterna. Men det är ju klart – det är ju längsta sträckan.

Nu börjar det slira lite inne i huvudet. Vet inte vad jag svamlar om. Är ganska trött och i morrn bitti ska jag upp tidigt för att ta mig till Stockholm en sväng. Men innan dess så ska jag överlämna Bamse till dottern och då ska jag vara duschad, hårkrullad och ha en avskrapad bil.

Tänk att det är det värsta jag vet med vintern. Skrapa rutorna. Förr gick det an, men numera har muskelmassan i armarna försvunnit i en bekymmersamt hög hastighet. Naturen tar väl ut sin rätt och ingenting blir som det varit förrän våren återvänder. Då blir det ta mig tusingen – allt bra igen.

En reaktion på ”Bäst att skriva så inte bläcket torkar

  1. Du har många järn i elden, som vanligt 🙂

    Jag har märkt att dagboken har blivit min livlina på många sätt. Huvudet är inte med som förut (när jag skriver så låter det som om jag vore 75, allraminst, inte som om jag hade 13 år kvar i arbetslivet?), så jag skulle stå mig slätt när vi börjar diskutera här hemma om ”när”, ”var” och ”hur” saker inträffat eller ej. Dagboksnoteringar är mitt ankare i tillvaron … 😛

    Men du, så himla bra med den där författarcoachen! Vore jag pensionär skulle jag nappa direkt … 😀

    Men tusingen också, att du har ramlat TVÅ gånger!? Skönt att du inte känner av den andra åtminstone …

    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s