Spanaren

Träffade en dam på en skrivarsida som kallar sig Spanaren. Det har hon även som bloggsida och det var längesedan jag var i kontakt med både henne och skrivarsajten. Dessvärre har jag glömt inloggningsuppgifterna och det är ju inte hela världen för jag hade iaf tröttnat. På skrivarsajten alltså.

Igår kom det nerdimpandes ett stort kuvert i brevlådan med ett urklipp från en tidning i Piteå. Det var så här att jag lade in ett kåseri på den där skrivarsaiten och Spanaren gillade den och rekommenderade mig att skicka den till hennes hemtrakters tidning. Ok, tänkte jag, jag gjorde så och det kom in. Nu är det tydligen så att kåseriet har vandrat vidare till en annan tidning för bilden är inte densamma som den förra.

Jag är mest glad att denna Spanaren inte har glömt min adress. För det bästa som finns är att bli ihågkommen. Då finns man, eller hur? Har i alla fall satt ett lite märke i tillvaron och det betyder väldigt mycket.

För övrigt i helgen som var, den snörikaste på flera år, gav jag mig iväg ut med bilen. Upp till Gästrikland och hälsade på en gammal vän som fått diagnos; tumör på binjuren och en tumör på ena lungan. Men tro inte att hon var ledsen för det. Hon sade bestämt att hon skulle bli 104 år och tänk, jag tror henne. Det är ju så med vissa människor att de aldrig ger upp. Ja, ja jag vet att cancer inte är att negligera, men till en viss del kan det vara bra. Hon har i varje fall humöret kvar och lever med en positivitet som är avundsvärd. Tänk vilka vänner jag har. Vänner är viktigt och jag blir lite nerstämd då jag vet att jag inte mäktar med hela den karusellen. För det är och förblir ett krav att vara tillgänglig och uppmärksam. Det är inte jag. Jag är en stor egoist och numera tänker jag bara på mig själv. Under hela mitt liv har jag servat och betjänat, varit den vårdande och lyssnande…. det står mig lite upp i halsen, liksom. hrmmmm… (så får man inte känna).

Det här inlägget ger mig iaf en chans att tala om hur tacksam jag är, att trots mitt dåliga beteende så kommer människor ihåg mig och hör av sig. Så sensmoralen är väl att det finns änglar lite här och var. Eller hur?

2 reaktioner på ”Spanaren

  1. För det mesta är det skönt att bli ihågkommen, men ibland känner jag att andra kommer ihåg så mycket om mig att jag önskar att de var lite mer som jag. Jag lyssnar och bryr mig och sedan glömmer jag det mesta … hahaha
    På så sätt är jag jättebra på att behålla hemligheter och jag kommer aldrig ihåg de där sakerna som man ångrar att man sa när man kanske avslöjade för mycket.
    Jag tycker att människor kommer ihåg alldeles för mycket av det jag vräker ur mig … hahaha

    Får man inte tänka på sig själv? Hm … det innebär att jag måste skämmas över att jag gör det också? Vad säger det om mig när jag inte har vett att skämmas? 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s