Den långa resan hem Del 2 Kap 1,2,8

Kapitel 1

Jasmin är den som vaknar först av alla i det stora långhuset. Från skumrasket som råder inomhus, smyger hon ut i soluppgången. Drar begärligt i sig av den starka vårluften och springer upp mot åsens krön, där hon stannar och blickar ut över Lönnrins glittrande vatten. Vänder blicken mot bebyggelsen som ligger i anslutning till hamnen. Det ryker ur rökhålen på vissa av husen och hon ser hur det rör sig av människor borta vid tullhuset, som ligger en bra bit upp från sjön. I motljuset av den uppgående solen, lyfter hon handen för att bättre se vad som tilldrar sig, men inser att det är för långt bort.
Nyfikenheten är väckt och hon springer fort utför sluttningarna och är snart inne bland alla husen. Vidare fram till vägkorset vid tullhuset, där en samling människor står och glor på någon som ligger på marken. Hon gömmer sig bland dessa och letar sig fram i första ledet. Där ligger en vacker pojke. Jasmins hjärta tar ett skutt av sorg. Så vacker och så död. Hans ljusa lockar är mörkt röda av stelnat blod och hans ansikte är illa tilltygat, men hon ser en vacker mun och en slät panna. Precis en sådan som Holme, som hennes unga hjärta klappar för.
Fyra män kommer och lyfter upp liket på en bår de har med sig. Hon ser ryggarna på männen försvinna bort mot gravfältet. De har spadar och redskap i händerna. Jasmin ryser. Människorna skingras och platsen blir tom. Hon känner plötsligt en hand på sin axel och Ina står bredvid henne.
”Gå hem nu Jasmin. Det här är ingenting för dig att se!”
Ina klappar Jasmin på kinden och ger henne en kram. Vänder henne i riktnig mot hemmet och ger henne en liten puff i ryggen.
Dämpad och moloken går Jasmin i tankar. Hon tycker inte om att inte veta vad som sker när man är död. En grop i marken. Finns det inget annat? Högen som skymtar vid den gamla gravplatsen mitt i byn, är ju inte till för vanligt folk. Så ska bara konungar begravas. Fast det är under jord det också. Jasmin ryser. Så mycket jord som ligger över den där konungen, och större ska den bli menar alla de vuxna.
Benen bär henne ner till hamnen. Där får hon fart och har helt glömt dysterheten för ett nyinkommet skepp som ligger vid kajen. Det måste ha kommit in i natten.
Hon går ut på kajen och närmar sig skeppet. Det är stort och det är många som går upp och ner för landgången. Ombord står det en reslig man och hon förundras över hans längd. Så lång han är, tänker hon och tänker inte på att hon stirrar illa. Han upptäcker henne och han ler vänligt och gör en gest med sin hand att hon ska komma närmare.
”Du var mig en morgonpigg flicka. Vet du vem jag kan fråga om folket här? Jag söker en bestämd person, förstår du.”
”Jag känner alla här!” svarar Jasmin oförväget. ”Vem söker du?”
”Det är en kvinna och hennes namn är Ingerun”, svarar mannen.
”Det är min mors syster. Vad vill du henne?” flämtar Jasmin och hennes svarta ögon stirrar på mannen i förvåning.
”Jag vill bara träffa henne.”
”Hur ska jag veta att du inte kommer med olycka?”
”Det kan du inte veta”, skrattar mannen, ”men det kan också innebära goda saker. Ge dig iväg nu och hämta henne!”
Han vänder sig bort och börjar ge order åt sina män, men vänder sig om och tittar efter flickan som kutar som en get mellan balarna på stranden. Tänker, att det var väldigt vad mörk i ögonen hon var. En bild stiger fram för hans inre och han kommer ihåg Säva. Den svartögda flickan som Björn hade med sig den gången han kom hem från sin långa färd på haven. Mors syster, sa hon. Vad konstigt. Han ruskar konfunderad på huvudet och återgår till arbetet.

Jasmin springer på snabba fötter uppför backen. Vitsipporna fastnar mellan tårna. Hennes svarta hår fladdrar i vinden och kinderna glöder. Hon har ett meddelande att framföra. Fort över krönet – hoppar över stenmuren och in på gårdstunet. Där står både Ingerun och mor Säva vid brunnen och hinkar upp vatten.
”Ingerun! Det är en man som frågar efter dig”, flåsar Jasmin och stoppar ner huvudet i vattenspannen som Säva just ställer ifrån sig.
”Toka, så du bär dig åt! Som en kalv”, ler Säva över sin ystra dotter. ”Berätta nu!”
Utan att hämta andan berättar Jasmin att det kommit in ett skepp och att en man frågat om det var någon som kände Ingerun. ”Å, mor, han hade guld runt halsen.”
”En man med guld runt halsen? Känner vi en så fin person Ingerun?”
De båda kvinnorna ler i samförstånd och tror att flickan återigen hemfallit åt sina fantasier. Skulle de tro på det här? Jasmin hade från den dag hon föddes i en snödriva en vinter, varit ett barn med energi och begåvad med en fantasi som de vuxna funnit både störande och underhållande.
”Vi får gå och se efter. Kanske han med guldhalsen har något guld med till oss?”
Flickan hoppar jämfota i glädje över den möjligheten.
”Han har säkert en hel kista med penningar.” säger Mule som dykt upp bakom dem.
”Är du hemma igen?” undrar Ingerun förvånat.
”Holme väntar på mig. Vi ska ta en fora norrut och hämta skinn från Skattbyn. Kusken blev ihjälslagen igår kväll nere vid gästgiveriet, så vi ska ta hem hans fora också.”
”Vad säger du? Hos Ina och Folkvid?”
Mule nickar och försvinner in i huset för att rusta för färden. Säva följer honom in och Jasmin fattar otåligt Ingeruns hand för att få henne att skynda sig.

Kap 2

Nere i hamnen är liv och rörelse. Lossningen från det nykomna skeppet är klart och lastning av skinn och malm inifrån landet, ska ombord. Luften fylls av rop på olika språk. Det lyfts och vinschas och där på kajen står den man som Jasmin nu pekar ut.
Avvaktande i stegen och med blicken på mannen, försöker Ingerun bilda sig en uppfattning om vem det kan vara. Känner hon igen denna långa främling? Ser att han, mycket riktigt, har en broderad kant av guldtråd runt kragen på sin blus, men hon vet inte vem det är. Han vänder sig om och får syn på henne och hans ansikte klyvs i ett brett leende.
”Gunnar!” Det leendet är inte glömt och Ingerun kastar sig om halsen på honom och han lyfter henne och svänger henne runt.
”Nu äntligen har jag hittat dig, Ingerun”, skrattar han.
De stillar sig och ser på varandra. Samma tankar om det som var en gång utbyts emellan dem. Avgrunden som då stod framför deras fötter, där ingen visste hur det skulle gå. Stunden när Ingerun lämnade Gunnar och barnen, och Gunnars förtvivlade tankar när han såg ryggen på Ingerun försvinna in i skogen för att kanske aldrig få återse.
”Hur mår de och hur gick det för er alla hos det egendomliga paret där borta i Tavastiland?”
”De mår alla väl och jag har hälsningar med mig från Rut och de andra. De små kommer inte ihåg något från den tiden, men vi övriga har aldrig glömt dig. Du räddade oss och det har du inte gjort för intet.”
Gunnar viker upp den guldkantade kragen och tar av sig ett tjockt guldhalsband som han tar av sig och fäster runt Ingeruns hals. Han ler stort men blir allvarlig igen inför nästa fråga.
”Vad som alltid varit i mina tankar är om du återfann Mule, din son. Gjorde du det?” ”Jo, jag fann honom. Säva räddade honom”, säger Ingerun andlöst och fingrar på länken hon har fått runt halsen. ”Men inte ska du ge mig…”
”Den här har jag burit om min hals för att en dag få göra just det här. Hitta dig och ge dig den belöning som du är värd.”
Ingerun står mållös.
”Och Björn?” undrar Gunnar och ser allvarlig ut igen.
”Ja, han också. Vi har bildat flera familjer här i Badlunge. Du måste få träffa alla”, skrattar Ingerun och nu vet hon inte till sig i glädje. ”Så fint att höra att alla mår bra. Din lille bror då, han måste vara vuxen nu?
”Ja”, säger Gunnar och ser sig sökande om. ”Där kommer han.”
Över landgången kommer Gunnars lillebror, som då, för femton solvarv sedan, inte ens hade ett namn. Han är lika lång som Gunnar och lika fräknig och rödhårig. Ännu inte fullvuxen som sin bror, men med samma leende och vita tänder.
”Saxe, heter jag.”
”Saxe är ett bra namn. Det har du fått efter din far, förstår jag.”
Ingerun tar Saxe i hand och känner att han har ett fast handslag. Ärliga ögon som stadigt ser in i hennes, under tiden som Gunnar säger att han tyckte att det passade bra att namna honom efter deras far som kämpade in i det sista.
”Är det fler med er från Tavastiland?”
”Nej, det är bara Saxe och jag. De övriga har funnit sig tillrätta där. Det är deras hem nu.”

Plötsligt hörs rop av besättningsmännen som påkallar Gunnars uppmärksamhet, så Ingerun skyndar sig att peka upp mot krönet för att visa var de ska gå när de är klara.
”Gå bara över krönet där, så får vi talas vid mera och så hinner ni möta Mule. Han reser strax norrut. Kom så fort ni är färdiga här!”

Jasmin, som med stora ögon åhört samtalet och sett när han trädde guldet runt halsen på Ingerun är frågvis på vägen tillbaka. Vem är han, varifrån kommer de, hur känner du dem?
Ingerun hör inte frågorna som kvillrar ur munnen från flickan bredvid. Hon fingrar på guldlänken, men är i tankarna hos dem hon lämnade för så länge sedan. Så lång tid som gått och de finns kvar. Välbehållna. Det måste firas.
”Jasmin!” avbryter hon flickans pladder. ”Spring till Ina och Uri och meddela att de ska komma hem till oss. Allihop ska komma innan solen går ner. Vi ska ha fest!”
Jasmin flyger iväg på det uppdrag hon fått.

Mot kvällen kommer Gunnar och Saxe, och i följe har de några mannar som bär något tungt emellan sig. Det är fyrkantigt och övertäckt med en pläd. De ställer den mot väggen vid ingången. Gunnar beordrar en av mannarna att slå sig ner på den och vakta, och den andre får gå tillbaka till skeppet. Vakten sätter sig och gör sig redo för en lång väntan. Lutar sig bekvämt mot husväggen och somnar.

*

*

*

Kap 8

Ina, som håller på att ordna krusen på hyllan ovan öltunnorna, stelnar mitt i rörelsen. Hela världen stannar. In genom den låga dörren kommer Ulv. I hasorna följer en samling män som lystet drar in doften från öl och mat. Ina ser hela bilden och den fryser till is. Inte han, inte han, inte han… den enda tanke som passerar genom hennes huvud. Benen viker sig och hon rasar ihop i vrån. Folkvid rusar fram och undrar vad det är för fel.
”Jag måste gömma mig! Ta mig ut härifrån”, kvider hon i hans öra.
Hängande på hans axel tar han ett grepp om hennes midja och hjälper henne ut genom dörren. Det nyanlända följet bänkar sig och ropar på betjäning. Folkvid frågar om hon klarar sig och efter en nick från Ina återvänder han in.
Ina tar några stapplande steg i riktning mot åsen. Hon måste berätta för Säva. Krafterna återvänder och hon löper så fort hon kan genom byn, uppför åsryggen och ner till Björn och Holtes gård. In genom dörren och finner sina vänner vid vävstolarna. Både Ingerun och Säva stirrar förvånat på den andtrutna Ina.
”Han är här!” flämtar hon.
”Vem?”, undrar Säva och genomfars av en kyla som fortplantar sig från benen och upp över ryggen, för ur Inas röst och blicken i hennes desperata ögon, känner hon att förändringen är här. Mörkret har återkommit och tar plats i hennes kropp. ”Vem är här?”, viskar hon trots att hon innerst inne vet.
”Ulv.”
Det svindlar till bakom ögonen på Säva, men hon tar Ina i famn och försöker lugna henne.
”Såja, ta det lugnt. Han kommer inte att göra dig illa mer. Vi finns här och Folkvid beskyddar dig.”
”Ulv, var det han som utnyttjade Ina där borta, för länge sedan?” frågar Ingerun.
Säva nickar och går utom dörren och lämnar den veka och upprörda Ina i händerna på Ingerun.
Utom dörren går hennes jagade tankar lika snabbt som benen när hon hastar iväg över åsen. Det finns det som är värre att oroa sig för, tänker hon. Jasmin. Var är hon nu? Tänk om hon hamnar i händerna på Ulv? Jag bär ensam min hemlighet och Ina fick inga efterföljder hos Ulv. Hon kan vara glad för det. Sävas tankar knyts ihop till ett nystan där hon inte ser var garnet tar sin början. Völvans ord ekar inne i huvudet. Ett barn sak bli… en man ska dö för sin ondska och räfst… Var är hon? Hamnen förstås. Varför ska jag behöva leta efter henne? Hon borde vara med vid väven. Varför löper hon omkring som ett barn? Hon är ju vuxen.
Hon hittar Jasmin där hon anar att hon håller till. Mycket riktigt. Där sitter hon på bryggan och spelar bräde tillsammans med Saxe.
”Nu kommer du med hem!” kräver Säva andfådd.
”Men mor, varför det? Jag vill vara här med Saxe. Vi har så roligt.”
Jasmins ord får det att bränna till i Säva. Roligt? Ska hon aldrig bli vuxen någon gång? Har jag låtit henne stanna i växten? Hon är inget barn längre. Helt färdig för att ta ansvar som vuxen.
Likt en orm i anfall hugger hon Jasmins arm och drar upp sin dotter från britsen och sätter ögonen i henne.
”Nu gör du som jag säger! Vi ska talas vid i en viktig sak.”
Jasmin vet att när mors ögon är svarta som kol, ska hon lyda. Då är det allvar. Men vad är det som gjort mor sådan?
Säva vill bort från hamnen så fort som möjligt. Med ett fast grepp om dotterns arm skyndar hon sig tillbaka hem. Jasmin ynkar och stretar emot men vågar inte trotsa mor allt för mycket. Andtrutna kommer de inom dörren och Säva stänger den och lägger för bommen. Rummet faller i mörker och från vävstolens vrå stirrar två ögonpar emot dem.
”Nu vill jag att ni lyssnar på mig”, säger Säva, ”och det jag nu berättar ska ingen utanför dessa väggar någonsin få höra ett ord av. Jag kan inte bära detta ensam längre. Jag förgås inombords och detta är enda vägen att få er att förstå den fara som anlänt och lika att du, min dotter, ska veta att ta dig i akt.”

När solen dalar över skogarna kommer männen hem och möts i dörrhålet av Jasmin som stiger ut i den rodnande kvällningen. De anar ingenting och lägger inte märke till hur sakta hon går och hur hon försvinner i hasselsnåren. Hon går ända ner till det ställe där åsen försvinner ner i Lönnrin. Hon sätter sig vid vattnet och kommer inte hem förrän det är svart natt och alla andra sover. Aldrig mer att vitsipporna ska fastna mellan hennes tår i oskuldens glittrande våryra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s