Ett nytt kapitel, framtvingad av att det måste gå framåt

Kap 11

De följande dagarna kommer Saxe ofta hem till gården. Han är med på åkrarna och han hjälper de unga med jakt och fiske. Ömsom tittar han in hos Torkel i sin smedja och ibland sitter han på värdshuset och språkar med Folkvid och Ina. Där får han reda på mer av den vandrig som Ina och de övriga var med om då, när allt hände. Ina berättar hur de hade haft det på Ulvs gård och flykten därifrån och Saxe berättar vad han hört, hur han och hans vänner rymde från den största skräcken av alla, Halvard, och hur de vandrade länge innan de nådde fram till de där egendomliga gamlingarna som gått och väntat på barn hela livet.

”Somliga kan se mer än andra”, säger Ina. ”Säva har mycket sådant för sig. Skramlar med sina benknotor och siar om både barn, kärlek, skörd och olyckor.”

”Kan hon sia om framtiden, menar du? undrar Saxe med uppspärrade ögon. ”Säva?”

”Gå till henne du, om du vill ta reda på vem du ska möta och vem du ska fästa dig vid. Själv blev jag spådd av Aslög att jag skulle fästa mig vid Folkvid och få leva i trygghet. Jag hade ju fått vara med om en hel del men nu vet jag att jag inte hade det som värst. Både Ingerun och Säva har tyngre bördor att bära på.”

”Vem var Aslög?”

”Det var Holtes mor som ledde oss vägen hit till Badlunge. Hon var en sejdekvinna och det var inte många år sedan hon tog sitt knyte och stav och vandrade hem mot Norige, som hon sa. Jag vet inte hur det gick för henne.”

”Var hon sejdekvinna så visste hon både väg och om hon skulle komma hem”, säger Saxe med tankarna på helt annat håll.

Jasmins mor – en sejdekvinna? Ska jag gå till henne? Tänk om hon förstår mitt ärende? Hon kanske kastar det onda ögat på mig? Hur ska jag göra?

Saxe samlar sig och hälsar avsked. Han måste göra upp en plan. Vara nära Jasmin så att hon ser honom. Han går mot hamnen men stannar mitt på bygatan. Blir stående och den tanke som slår honom är så stor och så livsavgörande att han ryser till. Kommer han själv att vilja lämna sjölivet med bror Gunnar, eller kan han bli en jordens son – eller jakt – eller kan han komma på något annat att göra. För om han lyckas få Jasmins gunst, så måste han kunna ta hand om henne.

En get kommer sättande utefter bygatan med en flock barn bakom sig. Saxe fångar in geten i repet som släpar bakefter och får jämt göra att freda sig. Barnen står förskrämda omkring och till slut lugnar sig geten. En liten unge sträcker fram en tuva gräs och geten tuggar.

”Vems är geten? undrar Saxe.

”Det är min”, svarar en mager pojke. ”Jag skulle ställa honom på andra sidan ängen och då smet han.”

”Klarar ni av att ta hand om honom nu?”

”Ja då, det gör vi”, ropas det i korus från barnen och de ger sig iväg tillbaka från det håll de kom.

”Du har gott handlag med både getter och barn, tror jag”, säger en mjuk stämma bakom honom. Han svänger runt och ser Jasmin med ett ok över axlarna. På var sida hänger korgar och där ligger både rotfrukter och säckar med mjöl.

”Ska du bära så tungt?” frågar han och känner sig plötsligt blyg.

”Nå, det är inte så farligt med det. Ina ska ha det till värdshuset. Vill du följa med dit?

”Jag kommer just därifrån”, hasplar han ur sig för snabbt och ångrar sig i samma ögonblick. Varför sa han så? Klart att han vill följa med tillbaka. Hon är ju här precis framför honom. Hon som upptar hans tankar från det han mötte henne.

”Följer gärna med tillbaka om jag får bära oket”, finner han sig.

Hon ler spjuveraktigt, för visst får han det. Han axlar bördorna och tillsammans går de bygatan fram.

På långt håll ser de hästen som står löddrig, bunden vid fästocken utanför värdshuset. De skyndar på stegen och inne i värdshuset sitter sändebudet som skickats landvägen till Östra Aros. Belåten tar han emot en ölsejdel ur Folkvids hand. Ina är i köksvrån och tillagar honom en måltid.

”Jag har redan skickat ut bud med ungarna”, förklarar Folkvid. ”Det borde bli fullt här om en stund, för alla är nyfikna på vad kungen budat.”

Saxe och Jasmin slår sig ner i ett hörn i väntan. När salen är full tar budet till orda med hög röst och de båda överraskas av att ingen av dem märkt av tillströmningen av folk. Säva sitter en bit ifrån och har ögonen på dem. Jasmin tänker att hon får väl glo då, jag pratar med vem jag vill. Åter igen känner hon sig upprorisk mot sin mor. Något som hon känt av de senaste dagarna. Hon vet inte varför det blivit så.

”Så konungen kommer sjövägen eftersom Ulv fångats på Adelsö när han gick i hamn där”, förklarar budet med stolt stämma. ”Jag har fyllt min uppgift och Badlunge får förbereda sig på tingsförhandlingar, bara de dyker upp.”

”Gick Ulv iland redan på Adelsö?” ropar någon. ”Då lär han inte ha alla getterna hemma, för fogden är inte att leka med.”

Alla håller med, för fogden kommer regelbundet till tinget i Badlunge för att reda ut oförätter och alla vet att han är både rättvis och hård.

I två dagar förbereds tinget innan hornstötarna hörs, långt bortom holmarna i Lönnrin. Alla invånare rusar ner mot stränderna i viken och beskådar det gyllene skeppet när det med skummande bogar och lurar som brölar ut, att konungen är här.

En reaktion på ”Ett nytt kapitel, framtvingad av att det måste gå framåt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s