Rockande dagen blev en ”sån” dag.

Jag vet inte om någon av er har känningar utöver det ”vanliga”. Vid några tillfällen i livet så har jag haft föraningar om att det jag ska möta under en dag inte är så bra.

Redan när jag vaknade kände jag av detta att det är en ”sån” dag. Tog en långpromenad med Bamse det första jag gjorde och kände melankolin som en följeslagare bredvid mig. Försökte fösa känslan åt sidan. Hem och fotade solförmörkelsen från balkongen och hela tiden ett molande inombords.

Tog ytterligare en kissrunda med Bamse på förmiddagen och i skogsdungen utanför huset får vi sällskap av en flaxande kråka – hoppandes från gren till gren och jag frågade spontant vad han hade för budskap med sig. Inte klokt det här men frågade gjorde jag – utan att veta varför. Jag är inte klok tänkte jag förstås, men det är ju ändå ingen som hör vad jag går och mumlar om. Hmm.

Nåväl, Lennart kom och vi åkte iväg på teaterövning. Han kämpade med sitt onda ben som blev scannat i tisdags. Han har väldigt ont och kämpar tappert.

Vi fikade och började på andra ”halvlek” och under tiden som han står i kulissen får han ett telefonsamtal från doktorn. ”STÅ INTE PÅ BENET!”

Om jag skulle ha skrivit det här igår kväll så skulle inte orden komma i små bokstäver och orden skulle ha rasat som furier i raderna.

Som ett dånande slag från förr sammankopplat med vad jag fick reda på, just i det ögonblicket, kan jag bara beskriva som en inneboende bekräftelse på att: Lita inte på sjukvården!

Det onda, som vi båda misstänkt, och som även bekräftades före jul, var att den lilla, då, uppmärksammade tumören växt sig så stor att lårbenet helt enkelt kan gå rakt av.

När hans sjukdom (myelom) uppdagades för ett antal år sedan fick han så småningom hjälp med strålning. Märgen i hans bröstben hade läckt ut och bildade utbuktning (tumör) på bröstet. Idag är hans bröstben tunt som en tom hushållsrulle. Alltså – detta fenomen har nu drabbat hans lårben.

Den hästkur som han genomgått sedan mellandagarna bestående av en cytostatika-spruta och 80 Cortisontabletter I VECKAN har visserligen fått värdena på myelomet att sjunka drastiskt, MEN hans onda ben har nonchalerats bort.

Känslan jag fick vid beskedet, där på scengolvet, var exakt densamma som jag fått vid två tillfällen förut i mitt liv. Ringaktningen av vad en patient säger. Misstron mot det värde en patient förmedlar till den kunnige EXPERTEN.

Lennart själv tar det med ro. Jag känner mig vansinnigt arg. Och det värsta är att hans lynne är numera av det överslätande slaget. Inget adrenalin eller djäflaranamma i hans personlighet. Allt sådant är borta. En sån där resignation eller så är det ett accepterande. Någon gång fräser det till, men då gäller det något annat eller för någon annans räkning. Inte för hans egen del.

”Jag får väl skylla mig själv eftersom jag inte har drivit på doktorn” sade han och jag frågade varför – är det för att hon är så förbannat ”trevlig?” För han har en fin relation med henne. Det är bra på ett vis men inte när det kommer till kritan. Då blir man helt enkelt för snäll och det är ju den här mannen så det räcker ändå och blir över.

Fan fan fan… som synes är bokstäverna små för jag har lugnat mig. Inte heller känner jag av den känslan jag hade igår och inte heller har Bamse och jag mött någon kråka. Det blev en ”rockande” dag ändå igår – utan olikfärgade strumpor. Det blev en solförmörkelse som alla varit uppmärksammade på. Det blev minnen och gammal ångest som bubblade upp till ytan för en dag. Under natten har tårarna frusit till is och den nya dagen står blixtrande vit och vacker utanför mina fönster.

5 reaktioner på ”Rockande dagen blev en ”sån” dag.

    1. Tack för att du läser Christina, du vandrande skräpsamlare 😉
      Gillar att nu se mig omkring och se vad jag själv kan uträtta i min omgivning.
      Angående min förtvivlan så befinner jag mig just nu hos min kärbo/särbo och vi har avnjutit en alldeles utsökt skinkstek med jättegod sås. Det är ju lördagskväll och något ska man ju ha i magen 😀
      Han är vid gott mod och likaså jag. Vi tar dagen som den kommer nu och vi tror att det kommer att gå vägen. Trots allt så är det en välsignelse med sjukvården, men och och, det blir på bekostnad av onödigt lidande, så får man se det positivt.
      Först måste det bli spik i benet innan man kan börja stråla, och det skulle enligt mig, redan varit gjort.
      Ha en god kväll och nu ska jag in och läsa din senaste om skräperierna 😉

      Gillad av 1 person

  1. Förbenade skit också!!!!
    Sitter jag inte här och blir förbannad även jag!?
    När jag läser så kommer de sista åren med mamma upp för mig igen … glasklara i sin sorgliga skepnad …
    Nä, det gäller att ha maximal TUR för att hitta rätt vård och läkare i det här landet …
    Suck 😦

    Gillad av 1 person

  2. Men visst är det så Louise. Lite tur och bara det är ju en förskräcklig tanke.Borde vara och ”ska” ju vara ett av världens bästa sjukvård. Men det kanske mer har att göra med den ekonomiska biten med skattesystem och sånt – inte vad gäller patienternas bästa.
    Nåja, det är bra att bli omruskad ibland. Vi har diskuterat hur till vida vi ska ifrågasätta eller ej. Lennart hade redan i mellandagarna föreslagit att de skulle ta och börja med strålning, men vederbörande experten förmedlade att det var minsann hon som hade bästa kunskapen om det var befogat eller inte.
    Högmodet slog väl till lite grand i huvudet på henne och vad gör man med högmod? Anmäla till ansvarsnämnden? Nä, vi sitter där vi sitter. I pottan. Hehehehe (grinigt flabb)
    Kram på dig tjejen med hjälmen och muffvärmaren 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s