Drama på hög nivå

Önskar jag hade en kikare. Visserligen är detta, som jag nu ska skriva om, ingenting att se egentligen.

Jag stod på balkongen på förmiddagen och tittade ut mot Mälaren. Nedanför, utefter gatan hörde jag plötsligt ett väldans oväsen från en skata. Bakom busshållplatsen står ett träd med ett skatbo i. Det var där det hände förfärliga saker. En kråka tog sig in i skatans bo och av skatans skränande och ständiga attacker mot kråkans rygg, så handlade det om mord. Och förstås en härlig måltid (för kråkan).

Vid det här laget så är äggen kläckta för länge sedan och ungarna på väg att växa till sig. Så blev det inte den här gången. Efter ungefär 7-8- minuter flög äntligen kråkan sin väg och jag riktigt såg hur den förnöjsamt slickade sig om näbben. Skatkraken satt kvar och snyftade lite efter att ha varit in i boet och förstås insett förödelsen. Ensam var den trots alla skriken, så någon annan skata kom aldrig till undsättning.

lilla udda

Det här är ju livet. Det ”hårda” livet, att äta eller ätas. Pågick alldeles över huvudena på de personer som stod och väntade på bussen. Ingen vände upp huvudet för att se vad som hände tre meter ifrån dem. Några fipplade med mobiler och andra stod bara och glodde. Vad som var frapperande var just, för mig, hur långt borta vi är i tankar utöver den egna existensen. Vad funderade de på. Kanske allvarliga saker men jag tror de flesta tänkte på triviala saker.

Hur observanta är vi inför varandra. Tja, kan det vara så att vi är för upptagna av våra bestyr för att ens se eller höra någon medmänniska ropa på hjälp. Sånt händer. Eller är vi i utsatta situationer för rädda att ge vårt engagemang. Tänk om man får på moppo?

Verkligheten gör sig påmind i Nepal. Den ”hårda” verkligheten som också ingår i det vi kallar ”livet”. Naturen är obevekligt grym. Inte kan vi göra så mycket åt att en skata blir utan ätteläggar och vi kan absolut inte påverka om det ska jordbäva eller inte.

3600 människoliv och siffran kommer troligtvis att öka. Hur många ”skator” river och kämpar ibland sten och nerfallna hus efter sina barn?

Min lilla värld är trygg på min balkong, men den kan ge mig lite tankar. Bara jag är lite observant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s