Skådisen i mig

I går kväll var jag på vår stads nya Nyårsrevy. Vi har inte haft någon revy på nu 10 år men nu har vi det. Men hur kändes det efteråt då vi stod och väntade på skjuts?

Den där härliga känslan att vilja vara med i gänget, infann sig inte. Inte heller kunde vi i stunden erinra oss mer än tre-fyra skratt som satt så där spontant. Nu är det förstås i händerna på en proffs-regissör och skådespelartalangerna fattades inte, men… var fanns energin? Andra akten uppfyllde lite av revystämning men i övrigt känns det så här dagen efter att det gärna hade kvittat med besöket.

Jag tillhör en alldeles för gammal skara för att ta till mig av de som har så stora krav på sig själva att glädjen försvinner. Annat är det ute på landsbygden. Faktiskt. Amatörer med glädje och en glimt i ögat för den egna personens otillräcklighet är njutbart. Ingen dämpande regissör som tagit udden ur spelet.

I den kyrkokör jag sedan ett par år är med i, finns en hejare på att vara spontan. Varje vår har de en cabare med kören och så ställer de upp med allehanda tok. Jag missade förra våren men året före så låg jag över bordet och kved av skratt. Nu ska jag försöka ladda in en bild från den gången. En av dessa två är prästen själv.

DSCN3314

Suddig bild på dessa två kvinnor, men det är ju bra för man ska vara försiktig med andra personers integritet, har jag hört.

Idag ska jag till Kilbolokalen och se på någon form av uppträde. Vet inte vad det skulle vara, eftersom vederbörande inbjudare inte heller hade en aning. Men vad annat göra en söndag som denna. Det är nästan blidväder och den där förskräckliga kyla verkar ha dragit sig tillbaka. Hoppas att den inte återvänder. Bamse tycker det är bra kallt om tassarna och jag tycker att det är ett sabla byltande med kläder.

Jag har hunnit med så många olika former av agerande. Det bästa var nog på den tiden jag var ute och sjöng med en sånggrupp. Vi var fyra man. Jag hade, sedan ett par år dessförinnan, blivit änka och detta att sjunga var och förblev min livsmedicin. Gladjazz och visor och vårt stående medley ligger kvar alldeles innanför pannbenet. Till glädje och åminnelse över att jag haft ett omväxlande liv.

Octav84

 

En reaktion på ”Skådisen i mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s