beskrivarblogg

Varför skriva? Tja, när man inte har någon att kommunicera med, så tar man till tangenterna. Tänk att det är så lätt att byta ut ordet ”penna” till ”tangenterna”, numera. Tyder på att käringen hänger med, skapligt. Vad gagnar det, egentligen? Ordet ”kolla” håller också på att smyga sig in i mitt vokabulär. Förvanskning? Inte vet jag, men att förändringar alltid är på gång, det vet jag. Även att det beständiga rubbas i sina grundvalar.

Vad är det som är beständigt? Jag går omkring och inbillar mig att livet från och med nu kommer att se precis likadant ut fram till slutet. Det är inte klokt. Men åt vilket håll ska det ske? Alla, även jag inbillar mig att det ska bli bättre. Men vad 17 har jag att klaga på? Det basala är tillfredställt sedan länge och är det det som stör. Vill jag halka ner och tillbaka på stressandet som jag vet att det var – för inte så länge sedan. Nej, naturligtvis inte. Men vad gör jag med mina dagar?

En sak som jag kommit på (fast det verkar sent påkommet) är att jag lättare vet vad andra ska göra än vad jag själv borde göra. Hörde du vad jag sa? ….”borde”.

Hur som helst fick jag en idé om vad någon annan ska göra med sina funderingar som hon sätter på pränt. Nu för tiden skyltar nyhetsuppläsningarna på radio och tv som dödsannonseringarna i min Länstidningen. Antalet är bara lite mindre i den än vad övriga sociala media bjuder på. Därutöver handlar det mest om triviala saker. Vem som vann det och det – vem som ska och borde ha vunnit – vem bakar bäst – fångar på fortet – mat i alla former – åsså nyheter med all världens elände och död. Om och om igen.

Mitt emellan borde det finnas ett avtramp. Och nu är jag inne på det här med kåserier. För jag har en vän som skriver kåserier varenda dag, om hur det är att leva som kvinna – ensam – sorgsen – frågande – värderande – färgrikt och utan mista rafflande ingrediens. Precis som livet är för såååå många. Inte bara kvinnor, men nu råkar hon vara en sådan. Kåseri kan man inte kalla henne inlägg på sin blogg, men kan man inte kalla det ”Livskåseri utan smilis och hurtig knorr”? Att kunna skriva om livet när det är jä..t stopp på alternativ. Vare sig det gäller ekonomi eller att ta sig ur en situation som inte är så som det var tänkt. Klappa katten och se årstider utanför fönstret (som drar) och hur livet utanför pågår. Hämta in ved och skaka några mattor emellanåt. Lägga sig och inte vilja. Sömn som inte ger vila annat än att för korta stunder få komma bort ifrån verkligheten.

BORDE inte detta vara en spalt någonstans, så alla kunde få tillgång och dela, se och tänka att: så här är det för mig också. Jag är inte ensam. Hon skriver som jag har det. Det här kan jag skriva under på!

Igenkänningsfaktorn är stor och skulle kunna få platsa i en daglig tidning. Det var dit jag ville komma. Eller en bok, varför inte? Javisst, med jag tror också att dessa korta och inlevelsefulla blogginlägg hon gör, skulle nå så många fler.

En reaktion på ”beskrivarblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s