Hemma i mitt hus – på min gata – i stan

Det är både för och nackdelar med att bo i ett höghus. 66 lägenheter med hyresrätt. Vad innebär det? Jo, att det mesta av ansvaret läggs på hyresvärden och – samhället. Vi är ett fåtal som vet vår egen sociala roll i den här miljön. Tur det, för annars skulle jag dra till Hälsingland.

Nu vet jag inte hur många gånger den här dörren med rutor har blivit krossade. Har bott här i ett antal år och tror mig kunna konstatera att det hänt ett tjugotal gånger, minst.

Nästan allt beror på att vi har en man som förmedlar det som luktar lång väg – ända ner till polismyndigheten och till d20160224_212945e som lever på gatan. De mest utslagna och som jag trots att jag vill kalla dem både det ena och det andra, tycker oändligt synd om. Inte busarna, nej de har en hotfull attityd, men de unga, magra, vilsna och som med skygga nedslagna blickar glider in genom dörrhålet när dörren med sin fördröjningsmekanism sakta stängs efter mig. Vi får inte släppa in utomstående, heter det, men hur tusan ska jag kunna stoppa folk i dörrhålet? Jag anser att det faktiskt är bättre det, än att de ska bli griniga och ta trappskrapen och slå in rutorna. Vet inte heller om jag vill riskera mitt eget huvud, för i abstinens ligger ilska och aggressionen alldeles under ytan. De skulle i vart fall inte kasta sig om halsen på mig och ge mig en kram.

Det är väl därför som både jag och glasjourens kille vädrade våra känslor i går kväll när jag kom hem från sångövningen, med att tycka lika. ”Jag blir inte arg längre och jag tycker mest synd om dem”, sa han.

Och jag kan inte låta bli att utmana lite. Vederbörande handelsman har vid några tillfällen varit i samma trånga hiss som jag. Jag hejar alltid och en gång så tittade han upp och sa: ”Trevligt att åka hiss med en så trevlig dam”, för att sedan glida undan med blicken och återta sin tystnad. Men jag hann, i det korta ögonblicket se hur han log. Ett ganska vackert leende och jag tänkte sen att nu har jag drabbats av Norrmalmstorg-syndromet. Men nej, jag är nog lika mot alla. Försöker pricka hål på de där bubblorna som omsluter människorna. Försiktigt och lite i taget, liksom.

Är väl en vana från jobbet. Lyssna och låta folk prata av sig för att de sedan fortsätter av bara farten eftersom det inte finns någon/t som hindrar dem.

Ja, ja, jag vet. Egenklappad axel, men det bara är så. Tiger man så kommer det alltid något som behöver ut. Hur många historier har jag inte fått höra – Jösses. Och varenda en av dessa har gett mig nya perspektiv. Så är det.

 

2 reaktioner på ”Hemma i mitt hus – på min gata – i stan

  1. Du förmedlar en mild anda här, trots den tråkiga situationen i huset. Mildheten och klokheten är det du som står för …
    Önskar dig en trevlig helg, med en lugn trappuppgång 🙂
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Kommer inte ihåg vad jag skrev. Kanske det låter annorlunda den gång jag råkar få se det framför ögonen. Det här är en ganska vanlig företeelse så vem vet…. Undrar lite själv hur min reaktion skulle bli. Antagligen vrålar jag VA F-N GÖÖÖÖÖR DU???? 😀 Kraaaaaaaaaaam

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Lollo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s