Skrivande och den känsla som infinner sig…

 

får, hos mig en viss skillnad när det gäller OM jag är ute på nätet eller inte.

Låter inte klokt, men faktiskt, det blir oftare raderat när jag inte har pressen på att leverera.

Nu funderar jag på om det helt enkelt är så att jag inte har glöden kvar. Det har ju varit så här under en väldigt lång tid nu. Vill inte förmedla – vill inte ha reda på – vill inte ha kontakt med yttervärlden… helt enkelt.

Vad var det som hände med mig när jag kom hem från resan ”över där”? I mitt språk och i min ålder, så existerar inte uttrycket ”gå in i väggen”, men faktiskt så har jag en viss förståelse över den beskrivningen just nu. Jag har faktiskt köpt den, fullt ut.

Men det är ingenting att oroa sig för – för som med allting annat så har den en tidsbegränsning och sin ofullständighet. Den ingår i livet s.a.s.

Ytlighet – dumhet – arrogans – prestation – är en del av det jag föll på. Jag orkar inte ”ta” det längre, och fann att jag faktiskt inte heller behöver det. Upptäckte att jag var 69 år och att jag inte längre hade lust att kämpa på i samma takt som tidigare. Någonting hann ikapp mig och det kändes som att tryggt falla bakåt in i en famn som tog emot. En famn som funnits för mig i åtta år nu och som jag borde ha litat på tidigare. Nu äntligen ligger jag där ganska trygg om vi bortser från gamla inbillade sanningar och fåniga antitankar. Istället tänka att ”det var då det” och ”nu är nu”!

Livet är så kort. Helt plötsligt i en trevlig tilldragelse jag varit på i helgen, så upptäcker jag att jag bland dessa 40-årsjubilerande människor, är äldst. Det är ta mig fan inte klokt. Jag var ju nyss mitt i livet. Vet ju så innerligt väl att denna sanning kommer att återkomma gång på gång, så länge jag lever. Det gör den för de flesta av vad jag har förstått.

Nu börjar detta bli lite larvigt och det är för att jag har hela natten på mig att skriva, men det har jag ju ingen lust med. En reflektion, ett kåseri eller annat ordbabbleri bör inte vara mer än max 500 ord. Det är vad den genomsnittliga läsaren klarar av innan den tröttnar.

Så… gonatt

2 reaktioner på ”Skrivande och den känsla som infinner sig…

  1. Så länge du inte försvinner för mig får du göra precis vad som helst som är till ditt bästa.
    Du och jag nöter ju inte direkt på varandra, men motsatsen kan också ta död på saker.
    Är så glad över den harmoniska tonen i ditt inlägg, för din skull, men jag hoppas att det inte är signal om farväl .
    Kram ❤

    Gilla

    1. Hallå du seglande tjej med så mycket vindrufs i håret, så det ska räcka vintern igenom, eller hur?

      Inte är det nå förväl inte nähä då… bara ett sätt att försöka hålla huvudet, humöret och fingrarna på rätt köl.

      Har funderat mycket på att försöka ta upp kåseriskrivandet igen. Det är en väldans bra medusin för dåligt humör… hehehehehee.
      Kraaaaaaaaaaaaaam

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s