Sorg

Den bör belysas och vädras intill döden.

Men jag har en analys för egen del. Sorger är olika. Javisst, det är väl klart eftersom man som regel har olika relationer till vederbörande avliden.

Kommer döden i ens väg lite för brådstörtat eller/och med för korta mellanrum blir det slitsamt om det är nära relation.

Detta är väl inget konstigt i sig?

Förra veckan var jag med att begrava en vän. En vän på avstånd och ändå inte. Bara det att tiden och livet kom emellan. Flytt hit och dit och kontakten har varit sporadisk. Grät inte en tår. Jo, en, då jag var på väg in till kyrkan. Just i ögonblicket jag såg kistan och sanningen nådde fram. Men sen var det inget mer med det. Liksom.

Vet inte om jag är luttrad. För jag kommer ihåg hur det var en gång. Först miste jag min dotter på sex år och tre år därefter dör min make. Visst fanns det skillnader mellan dessa två ”dödar”. Herrejösses ja! Som natt och dag.

Flickan – det unga livet – det oförstörda och oskuldsfulla – det kärleksfulla – det aningslösa – ja allt vad man kan räkna in i en sexårings liv. Ett liv som med sin ynkliga lilla tid, delat med sig av det som är livet och det som är det absolut största – kärleken. Denna sorg är otröstlig!

Men. Det finns ett slut även på en sådan sorg. Det är den egna döden. Resten av livet efter en sådan händelse är bara dagar som går. De blir vad man kallar det, bättre och bättre och emellanåt efter några decennier så går det flera dagar, ja faktiskt, veckor, när inte tanken är där igen. Jag vill påstå att mor och barn, i vilket slag det vara må, är det mest fruktansvärda. Inte att förringa fader och barn förstås. Men nu var det ju min historia det handlar om.

Den stora kärleken (som vi kallar det när vi älskar en man) tog inte alls så lång tid att komma över. Men det beror på att, som i mitt fall, barnets död kom först. Inget kunde bli värre. Så var det och så blev det och så är det än i denna dag.

Men ingen gång grät jag så mycket och så uppriktigt sorgesamt och sunt, som när hunden dog. Låter inte klokt, men att en hund, en vän, en som varit med på hela resan, dog av ålderdom, kunde jag känna skillnaden i mina olika ”gråtar”. Denna var så hejdlöst naturlig. Inga tankar eller förebråelser eller annat skit om hur och om och fan vet allt – ja, jag vet inte hur jag ska förklara utan att någon ska behöva tro att jag är galen.

Detta är en spontan reaktion på en god väns blogg, där hon har svårt att komma ur sorgen efter dem hon älskat/r så mycket. Hon ställer frågor och hon skriver så vackert och jag står alldeles handfallen inför hennes öde att behöva vara så ledsen och sorgefylld. Hon har en fördel som inte jag hade och det är att hon kan dela med sig – skriva av sig och dela med andra. Det kunde aldrig jag. Bloggar fanns inte och skriva ner vad jag kände var inte precis aktuellt eftersom livet krävde absolut – framåt  marsch! Jag hade lång väg att gå innan jag kunde slå mig till ro. Livet läkte såren. De blev ärr, men vackra sådana. Jag fick tiden på mig.

Tack för det!

3 reaktioner på ”Sorg

  1. Har inte varit hos dig på ett tag, och kom hit nu när jag verkligen behövde en text som den här …

    Är det något som en mognare ålder har lärt mig så är det att tårar inte säger allt. Det är som att kropp och själ går skilda vägar ju äldre jag blir …
    Jag har väldigt svårt att gråta numera, om man inte trycker på exakt rätt knapp. Och vilken den knappen är kan skilja sig från gång till annan.
    Om jag verkligen vill gråta så har jag några säkra kort att ta till … Det är bland annat Luciatåg och slutscenen i ”Dirty Dancing” … 😉

    Det finns mycket att säga om sorg … Din text berättar om något som går riktigt på djupet, på ett personligt plan. Om man inte är tyst så finns i alla fall möjligheten att hitta någon som läser, eller lyssnar …
    Det var länge sedan jag hade någon att byta sådana här tankar med. Blogg eller andra sociala forum i all ära, men nog är det ganska ytligt och begränsat, även om man är ganska öppen om det mesta.
    Jag har varit tvungen att klara den inre dialogen själv under många år nu …
    Men visst kan bloggandet hjälpa till att trubba av det mest onda.

    Precis som du beskriver så grät jag djupt och grävande när vi var tvungna att ta bort vår hund när jag var barn … Jag förstår precis vad du menar när du beskriver det i din text. En ren och kravlös sorg och saknad …
    Men den sorg som tagit hårdast och gjort mig mest illa var en helt annan … och det tog många år att bearbeta …

    Ta hand om dig ❤
    Kram

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s