Varför blogga

 

Nu är jag där igen. Den envisa frågan som återkommer då och då. En sak är då säker – folk skriver mycket mer nu än förr. Jag var med på en sajt som skulle finnas åt skrivare – ett forum att vara på. Tror inte den finns kvar, för de flesta sajter självdör av någon anledning. 

Men jag hade faktiskt en dröm en gång. Jag ville bli författare. Det var nog min pappa som överförde det till mig. Han sa inget förstås, inte heller gjorde han några åthävor för att förkovra sin yngsta jänta. Han brydde sig inte på det viset, liksom. Han bara va..

Men skrev gjorde han. Pjäser, dikter, noveller, kåserier, ja jag tror att han skrev det mesta – utom en bok förstås. DET skulle han ha gjort. Det vet jag nu efteråt. Lite har kommit till min kännedom hur han var och lite vet jag om att han var en kvinnokarl (tills han träffade morsan). Bara det. Beskrivningen på henne kunde ha blivit en hel roman och konflikter och meningsskiljaktigheter fanns det i det oändliga. Det fick ju vi ungar erfara. De bråkade för jämnan. Så material fanns det.

Så… är det därför jag skriver? Såg jag honom sitta vid ett fönster med en fladdrande gardin? Nejdå, men jag såg och var med när han satte upp pjäserna han skrivit. Då vet jag att jag var fullt medveten om att sååå mycket folk kom och ville se vad miiiiiin pappa hade skrivit. Jag var under tio år och många intryck har säkert gått in utan att jag har en aning.

Nä, nu ska jag lägga mig och sova. Inte vettigt. Här sitter jag och skriver om en gammal, för länge sedan, död man. Han målade tavlor också… SLUUUUUUUUTA NU..  

3 reaktioner på ”Varför blogga

  1. Så väl jag känner ingen mig …
    Jag undrar också vad det är som gör att vissa drömmar blir så starka. Vi är ofta i de här tankarna, du och jag … 🙂

    Är det ett djupt rotat behov av att finna en mening med livet, eller kanske bara ett sätt att få uttrycka sig och bli hörd som människa?
    Jag hade också drömmar om författarskap, men det började med drömmar om att våga stå på en scen … våga bli skådespelare (I den tidigaste ungdomen drömde jag – som så många andra i den åldern – om att bli sångerska, Mimade framför spegeln till ABBA och andra idoler, men insåg väl snart att det var en orimlig dröm!)
    Jag övervann aldrig rädslan att stå inför publik – även om många kallat mig för teaterapa i det privata 😉 – så jag flyttade över drömmarna till skrivandet och min fantasi. Drömmar som inte var totalt omöjliga. Fick beröm och bra betyg i svenska, så där finns väl en morot till drömmandet,

    Men ibland undrar jag om det är mina egna drömmar eller om det är mina rötters drömmar jag drömt genom hela livet?
    Bortsett från eventuella arv; om jag reser bakåt i min historia så minns jag hur levande jag kände mig en en gång … inombords. Hur jag jagade efter uttryck att visa vem jag var där inne under skalet. Skrev berättelser och dikter, som alla hamnade i min byrålåda. Men det var på något sätt starkare där och då, än det blev när jag vågat lyfta upp det i ljuset?
    Minns vilken rädsla jag kände över att gå ur tiden utan att en enda människa skulle veta vem jag en gång varit.
    Det är inte så länge sedan. Ångesten över detta försvann för mindre än 10 år sedan, och nu känns det mer som resignation … för det mesta.Vemodet och sorgen över det som alltmer liknar en förlorad dröm, lever kvar djupt inbäddat inom mig.

    Men jag vill inte släppa det helt, även om det allt som oftast känns som att jag gjort det. Och uppenbart är jag inte ensam om att bita mig kvar i drömtrådarna. Drömmarna följer oss bevisligen genom hela livet … på gott och på ont.

    Någon sa en gång, ”Att ge upp sina drömmar är som att dö en aning”. Visst verkar de flesta kunna acceptera när livet går mot sitt slut, eller så är det bara att man inte har något val? Oavsett hur vi tacklar den biten, så är det ju inte många som vill dö före sin tid – inte ens lite grann – så jag tycker att vi har rätt att hålla fast vid våra drömmar A-Lott 🙂

    Jag hoppas att hu orkar hålla ut med att vänta på mina illustrationer. Livet rör ihop sig ibland, och sätter snubbeltråd för drömmarna. Jag har mindre ork och det tar längre tid, men jag ger inte upp … 🙂

    Kram kära vän!

    Gilla

    1. Ja du, kära vän… detta du skriver betyder att det finns en anledning att blogga. Det är fantastiskt att två hjärnor arbetar ungefär på samma våglängd. Vi tror att det är märkvärdigt, vilket det naturligtvis är, men det är ju så vi fungerar – allihop.
      Men sen finns de där olika miljöerna vi föds in i och jag tror att det är den som gör skillnaden – sedan. När vi växer till oss.
      Det här du skrivit ner vill/tänker jag planka in på ett särskilt dokument och sätta upp på väggen 🙂

      Såg på tvn när någon intervjuades om det här med deadline. Det var på Skavlan. Vederbörande ville ha absolut slutdatum för att kunna jobba bättre och då tänkte jag att då måste det finnas motsatsen också, eller hur?
      Ta den tid du behöver, men ta inte mer än vad min börs tillåter. Mitt lilla kapital har sjunkit katastrofalt iom flytten. Moahahahahaa. 😀
      Kraaaaaaaaaaaaaaaaam

      Gillad av 1 person

      1. Inga problem! Det är hur bra som helst med att det droppar in då och då. Det är fest då och jag slutar aldrig att häpna över din skicklighet. Den lilla pjuttebok jag skrivit behöver dina alster. Vad jag dessvärre börja fundera på är om jag ska fylla ut texten lite. Jag är lite skrivsugen och hhhhhhhmmmmmm… ja du vet. Ställer det till problem för dig? ❤

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s