Kommer kräsenhet med åldern?

img_2203

2016-11-17

 

Inte vet jag men för att inte hemfalla åt självförakt, lägger jag upp texten.

I den kyrkokör jag gick med i, dit jag flyttade i somras, så har jag naturligtvis sjungit med samma glöd som jag brukar. Har ju alltid gillat sång och körsång och det har varit mitt livselixir. När det stormat som värst och när bedrövelserna har hopat sig, så har sången räddat mig. Den där lilla stunden av koncentration och välljud människor emellan är ren friskvård. För att inte tala om glädjen.

I den här kören är det väldigt trevliga människor – inte tu tal om det. Inte där det ligger (och det söker jag inte heller). Men intensiteten – glöden – att skapa något som ger tillbaka i fullständig eufori när fötterna makar sig hemåt i mörker och höstrusk. När öronen är fulla av slingor – både av röster och harmoniska tongångar. Det händer inte.

Så tog jag mig och gick till en annan kör och hälsade på. Inte kyrklig alls och den bestod av en intressant grupp av olika individer. Men jag åkte hem fullständigt tom. Med mig hade jag fått de arr som de höll på med och nu när jag gått igenom dem lite så ser jag att det är alldeles för avancerat. Inte undra på att det aldrig blev en enda av dessa sånger som sjöngs, under de två timmar besöket varade. Bara lite träning här och där och jag måste fråga mig varför i helskotta det ska överarbetas så förbenat. Då blir det ju inget sjunget. Detta var/är bara rena amatörer. En liten grupp i en teaterförening där det är några som antagligen behåller gruppen för intäkterna från kommunen.

Suck! Så frågan ligger i rubriken. Är jag för kräsen? Eller är det åldern som gör något med mitt humör och min inställning? Sedan länge har jag bestämt att i mitt nästa liv ska jag bara hålla på med musik i alla former. Någon gång ska jag nå fram till mitt Nirvana. Nu får jag bestämma mig om jag ska åka tillbaka till körerna jag har trivts i eller ge upp alltihop.

Just nu är jag deppig. Har t.o.m. gråtit idag för en fjärils skull. En liten Nässelfjäril som jag då och då sett i källaren och förundrats över att den är vid liv så här års. Igår kom den fram med vattnet jag hällde ut från torktumlaren (vid golvbrunnen alltså). Dyngblöt och med vingarna ihopklistrade. Tog upp den i huset och delade vingarna med en tandpetare och lät den torka på min hand som jag höll under värmefläkten. Idag fladdrade den mot fönsterrutan och ville ut. Och då gör jag något som jag grät över. Öppnade fönstret och tänkte att den skulle få en kort sista resa ute i friheten. Istället för att långsamt tvina bort här inomhus. Den vinglade iväg men efter kom något annat och större. En av de bevingade jag matar på foderbordet.

Jag avgjorde dess öde. Jag dödade den med mitt beslut och jag frågar mig – vad hade jag för rätt?

Jag är 69 år och blödig som ett barn. Vad är det med mig? För lite glädje och sång? Kanske. För mycket cytostatika och cortison och orkeslöshet hos den som nu står mig närmast? Lite småfräsigt när det tryter av trötthet och ork. Han, som förr var en kraftens man och nu motsatsen. Han är bedårande snäll mot mig och tacksam. Han kallar mig och min lilla hund Bamse för ”min lilla familj”. Det säger varför jag är här och nu. Jag ska orka ända fram men jag måste ha en ventil. En kör!

 

7 reaktioner på ”Kommer kräsenhet med åldern?

  1. När det gäller fjärilen kan du kanske finna lite tröst i att istället för att sakta tyna bort i kylan så dog den fort och blev lite näring till någon annan.
    Vad gäller kör så låter det som du skulle behöva hitta någon motsvarighet till ”våga sjunga” kören som finns här i stan. Där står sångglädjen i fokus. Eller kanske en gospelkör vore det rätta, glädjen och styrkan borde finnas där.
    Jag hoppas innerligt att du hittar kraft och styrka för att orka med, och att du får din säkerhets ventil.
    Var rädd om dig! Styrke kramar!!

    Gillad av 1 person

    1. Tack för respons. Känns bättre idag och nu ännu bättre 🙂 Jag ska leta vidare efter en kör med livsglädje. och finns det ingen häromkring, där jag bor idag, får jag ta och återvända en gång i veckan till mina forna jaktmarker. En bra bit att åka men det handlar om prioritering. Kram

      Gilla

  2. Tänk jag blev så berörd av dina ord och tankar om fjärilen, Själv är jag 62 och tankar har jag alltid haft om livet på gott och ont men visst tänker vi mer och mer med åren. Jag är sjukpensionär och har tid att fundera över stort som smått.
    Känslor har jag så det räcker och blir över, tänker ibland att det skulle vara enklare att inte ha så nära till känslor men då är det ju inte jag.
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Oj, så trevligt med en ny ”människa” på tråden. 😉
      Är böjd att erkänna mitt behov av sådana.
      Hur som helst angående den där fjärilen jag hade i min vård under hösten, så kan jag berätta att någon dag efter så dyker den upp igen – men inser att det inte är den samme. Då tar jag och googlar och får reda på att just Nässelfjärilen övervintrar gärna i kyliga utrymmen som källare, logar o.s.v. och att det är helt galet att hålla den med värme och föda. Då dör den.
      Borde göra ett litet blogginlägg om detta men det räcker att förmedla till dig som kommenterade just fjärilen och hur det berörde ditt hjärta, likväl som mitt..
      Tack och välkommen åter!

      Gilla

      1. Jag gillar också nya vänner som gillar att skriva. Själv är jag inne i en period när jag inte kommer mig för att skriva här inne. Det är Fb och livet som ständigt kommer mellan mig och wordpress, är inte fysiskt pigg och det gör mig trött och tung i baken som jag brukar skriva, inte mycket blir gjort. Men så flyter jag upp igen, man vet aldrig när. Du, det var spännande med fjärilen, tänk så mycket jag inte vet. Kram

        Gillad av 1 person

      2. Ingen fara här heller. Ibland skriver jag bara fööör mycket och däremellan ingenting. Meningen är att bloggen ska man kunna göra med preciiiis hur som helst. Jag har övergivit många bloggar, för jag vill liksom skaka av mig gammalt och börja på ny kula. Just nu är det wordpress fast jag inte har kommit underfund med hur den fungerar … riktigt. Dessutom håller jag den lite inkognito s.a.s.
        Lev väl och återkom när du vill och känner för det.
        🙂 Kram på dig också.

        Gilla

  3. Vännen min – din fjäril skulle ha dött hur som. Skit att du inte hittar en passionerad kör! Nu kommer jag att läsa det du skriver här, har varit väldigt självupptagen länge… Hur mår L? Kramar till er

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s