Bekräftelse och lite annat

 

När det dyker upp ord som värmer och som lägger sig runt om mig som en varm kofta, känns livet ändå väldigt givande. Det händer då och då och tänk, jag tror att det är det vi alla söker. Bekräftelse. Att vi finns; att vi blir och är vänner och att betydelsen om vårt ringa jag, betyder något för någon annan.

Ett tag var jag väldigt negativ när det gällde just det här. Det var nästan så att tankarna doppade i den stora älv som erbjuds oss i andlig mening. Fatalistiskt rentav, fast jag inte tror på ödet. Men känslan kan jag tänka mig in i, när allt känns som om det inte finns mera kvar av att både ge och ta. Vägs ände, liksom. Hmmm…

Nu ska jag inte trassla in mig allt för mycket i orden, för i den här bloggande världen så finns det de som kan mycket bättre. En av ”de mina” (bloggare) uttryckte det så jag fick kalla kårar utefter ryggen. Hon, vad jag kunde fatta hade som jag kommit fram till ett vägskäl och nästan bad om ursäkt att hon behövde egentid. Det skulle jag aldrig göra, för jag är mera en person som stiger av tåget och kastar mig på ett annat. Men en ödmjukare själ finns inte och hon levererar över det med sina ord. Jag kan också vara ödmjuk men jag behöver lite hjälp på vägen. Nu fick jag det och är så tacksam.

Ett liv går ju aldrig på räls, apropå tåg. Därav alla våra bekymmer om livet som så. Ja, vi gör oss verkligen besvär för att komma på själva kärnan. Detta har pågått i världsliga tider. Yogin på Himalayas tak, sittandes i en grotta för att uppfylla ett av denna världens frestelser;  av att kunna tiga. De sitter och lever visst på detta sätt i en 6-års period. Sen får de tala igen. Undrar just hur många ord de sedan begagnar. De har säkert då förstått att ord inte behövs. Ett och annat kanske, men sen tror jag de tiger intill döden. De bör ha hittat ett av livets hemligheter.

En annan sådan hemlighet är att kunna leva utan prylar. Käre värld. Hur skulle det gå, kan vi nog alla tänka i detta tidevarv med julskinkans vara eller inte vara och lussebullar och korinter för att inte tala om alla klapparna…. Nåja, det är ett nöje (om man har behov och tillgång)

Så går en yogi in i ett tillstånd av att vara helt förutan vare sig det ena eller andra. Han överlever förstås därför att han lever med de omkring sig som vet vad han håller på med. Här hemma och på andra platser blir de betraktade som ja jag vet inte allt. Men en sådan där munk kommer så småningom fram till att han kan avvara den sista personliga egendomen, som är en liten skopa att dricka sitt vatten i. Den kastar han eller ger bort för att istället bli helt befriad från världens påfund och kupar sin hand istället. Så går det till om man ska nå sitt Nirvana. Där borta.

Inte fasen går det här. I vart fall inte här hos mig. Jag vill ha både det ena och det andra, men…. med åren har det skett en viss avskalighet. Tack och lov.

Men ändå funderar jag. Varför jag inte basunerar ut min blogg bland mina vänner och bekanta, ja inte ens min familj och släkt? Möjligt att jag vill bespara dem en del eller har jag kanske suttit i min lilla grotta och kommit fram till att jag vill vara fri? Kanske. Eller att bara få skriva ut precis så enkelt som mitt liv just nu är. Det har ju faktiskt passerat det mesta av det. En process som varenda människa går igenom. En nådd acceptans som jag faktiskt vill vifta bort med ord som att jag, visst, vill bli bekräftad, för den dagen jag inte blir det längre – då kan jag lika gärna … ja, just det!

3 reaktioner på ”Bekräftelse och lite annat

    1. Alldeles riktigt. En blogg behöver ju aldrig bli ett diskussionsforum, om man inte vill det. Det är väl även lite av forna dagars brevskrivande. För visst riktar man sig till någon som snappar upp vad man åstadkommer. Sen i vilken riktning är ju helt beroende av bloggarens syfte.
      Men håll med om att det är ganska givande? Respons – ge och få tillbaka.
      Sen ligger det lite i vad du påstår, för jag är mer en kåsör än brevskrivare.
      Har åtskilliga historier på mitt konto Hihihihi 😀

      Gilla

      1. Visst är det givande! Jag måste erkänna att det är mer givande och uppmuntrande än jag någonsin kunde tro att det skulle vara. Därtill har man fått nya vänner och nya kunskaper – bloggandet och läsandet av andras har öppnat en ny värld för mig helt klart.

        Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Laila Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s