Om man ska skriva om livet – så måste man först leva det

 

Har jag levt? Hur vet jag det?

När började jag leva? Igår eller för länge sedan?

Hur har jag levt? Disciplinerat eller följt med strömmen?

 

Bara sådana här snabbt nedtecknade funderingar får mig att tvivla på att det någonsin går att få ihop en historia om just, mitt liv.

Rubriken är lånad av en redan ”levd” man. Ernest Hemingway och han hade tränat att skriva i många år. Han kanske t.o.m. hade svar på sina frågor. Varför han tog livet av sig, vet jag inte men han hade väl fått nog s.a.s. Brukar vara så.

Nåväl, det går faktiskt att, som någon sa, plocka ner elefanten i smådelar. Eller var det en giraff? Urfånigt men ett mycket talande uttryck som satte sig fast hos mig när jag läste det första gången.

När jag går igenom min dator som innehåller att antal dokument, så ligger det några där som heter ”Memoarer”. Vet att jag började en gång för länge sedan att skriva om både barndom och ungdom men som den person jag är, så tröttnade jag. Visste ju hur det skulle gå. Varför jag skrev, tror jag, var att det kanske någon gång skulle vara kul för en efterlevande och helst anhörig, att läsa – om mig.

Underligt är det, för jag skriver hellre om andra, där jag inte har så in i hundan med information som i mitt eget material. Jag är ju i grunden lat, så där kan finnas en förklaring, förstås.

Nä… nu ska jag inte orda om detta mer. Blir det av så blir det annars fortsätter jag och lever med mina anteckningar i ”byrålådan”. För vem gagnar det? Det är som gamla prylar som jag trott att ungarna ville ha en gång. Inte då. ”Till återbruket morsan, för fasen! Till återbruket!!” Så löd kommentarerna då och visst har jag ångrat att jag lydde. Då och då.

Men vem vet? Kanske ska jag ta tag i det igen. För varför ska ett liv försvinna i glömska, bara för att man som jag är en vanlig och ringa person. En hon av folket om på sin ålders höst är en hen.

Antingen skrattar man eller också tar man hen på djupaste allvar. Diskuterbara benämningar i det höglitterära och jämställdhetstörstande landet Sverige. Det land jag älskar och där jag fortfarande nöter mina skosulor.

Faktiskt så har jag en gammal blogg liggandes som heter A-Lotts blogg. Tror att den fortfarande lever men där har jag bara en massa fantasia. Ett virrvarr av både det ena och det andra. Ska väl ta och städa upp där innan det är för sent. 

En reaktion på ”Om man ska skriva om livet – så måste man först leva det

  1. Sätt du ner ditt liv på pränt – barna frågar inte efter det nu, men den dagen du inte finns mer så finns det någonstanns att titta när funderingar dyker upp. Jag har bett mamma att skriva om sitt liv. Pappa och mormor berättade mycket men man glömmer och båda är borta sedan länge.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s