Om jag inte har vuxit upp när jag är sextio – så behöver jag inte

 

 

En rubrik jag påmindes om på nätet. Kan hålla med – till en viss del. Men det går faktiskt att lära gamla hundar att sitta. Med lite mutor och annat fuffens så….

Men att sextio är en himla lång tid att lära sig av livet, LHS (livets hårda skola) är ganska långt. Men när jag tänker efter (behövs inte) så har jag inte alls lärt mig så särdeles mycket. Har inte varit den frågvisa typen, utan mer den där som inväntar och reflekterar efteråt hur de olika situationerna som uppstått, utvecklat sig, och sedan dragit fördel och lärdom av dem. Förbenat dumt att leva så, men somliga gör det och jag har nog levt åt det hållet. (skriver konstiga meningar idag).

Sen att man samlar på sig karma från föregående liv, klarar jag inte av att ta till mig. Det stämmer inte med min övertygelse av sextio års erfarenheter. Är det så – är det väl trevligt i sig, så man kan få rätta till saker och ting, men jag tror inte att det gäller barnen som far illa. Det är ju absurt. Då snavar jag på fakta och fantasier för att få någon tröst, och det håller inte i långa loppet. Jag vet det. Det håller inte. För att stå vid ett barns grav som i sin kontenta av sitt liv, endast hade att visa oss vad kärlek var för något. Och kom inte och säg att det var hennes uppgift för att få en perfekt karma. Då säger jag strunt!

Med de här sista meningarna här ovan, så slår jag hårt mot min egen vilja. För visst skulle jag också vara mycket nöjdare med livet om det fungerade på det viset. Lala la lala… men livet är ju sååå mycket hårdare.

Min gamla svärfar sa att; somliga kan gå över glödande kol utan att bli svedda.

Vad menade han med det? Jo, att orättvisorna fortsätter i all oändlighet. Ända fram till den dag vi kolar vippen. Då vet vi inte ett smack mer. Kan inte lägga oss i, vare sig det egna eller andras liv.

Undrar vad det är med mig idag? Har en stor knut som sitter mitt i bröstet. Ventilen har ju inte hittats på detta nya ställe jag numera bor på. Fast ikväll ska jag sjunga med hon Broman Borgman…äääää..hon som var på tv en gång i världen och sjöng religiösa sånger. Vem vet? Det kanske lättar tills i morgon. Men religiös, det är jag dock inte. Jo, i stunder när jag sjunger kan jag få en euforisk känsla, men det har ju inget med religion att göra. Det är humanitärt. Att må bra för en stund.

2 reaktioner på ”Om jag inte har vuxit upp när jag är sextio – så behöver jag inte

  1. Vissa dagar är tungsinnet över en. Kände av det igår, tyckte bara det var krig, elände och grymheter överallt. Så gick jag till jobbet på kvällen och mötte så många goa människor och fick skratta gott. På vägen hem stannade jag till och tittade på månen och den stjärnklara himlen och kände att livet är inte så dumt trots allt…

    Gillad av 1 person

    1. Ungefär lika här. Månen tog ner mig på jorden när jag åkte fram till sångövningen tidigare ikväll.
      Hemma igen och mår mycket bättre. Månen – svarta rymden och en och annan stjärna gör att människan kan få känna sig ett med allt, liksom.
      🙂

      Gilla

Lämna ett svar till Laila Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s