Att försvinna ut i ingenstans

 

Det gäller ju inte bara döden. Det gäller vid alla former av flyttar om man inte flyttar tillbaka eller stannar kvar.

Jag för min del kommer att försvinna ut i ingenstans. Har ingen aning om var jag ska ta vägen den dagen som min man är borta. Jag kan inte överta lånen för min pension är för liten så banken kommer att säga nej. Då återstår det att sälja hela skiten och priserna i området, här på landet täcker väl på håret den skuld som finns.

På två hade det gått bra. Det var det som var meningen med att vi flyttade ihop. Visst kunde väl jag ha varit förståndig och insett faran (vilket jag gjorde) men jag skulle ändå in i den. Lider jag av självskadegörelse eller vad håller jag på med? Har jag inte bättre koll på mitt egenvärde? Betyder jag ingenting inför mig själv? Är jag och har jag bara fostrats till att tjäna andra? Har jag inget kurage?

Frågorna hopar sig. De blir mer och mer aktuella. Vi har en husbil stående utanför knuten. Den äger jag hälften av och hur göra bästa affär med den? Jag tror att jag blir snuvad där också – på ett eller annat vis.För bilhandlare är hästhandlare.

Investera och betala av lite av lånet på huset eller sälja den nu och jag får ta hela summan och sätta in på en bok var jag vill för att ha till senare bruk. Erbjudandet finns. Men så godtrogen är jag inte att det håller. Min make är lika godtrogen som jag. 

Det är ganska vanligt, faktiskt, att kvinnor som blir änkor, får gå från hus och hem. Inte så många som tänker på det men jag vet många fall. Därför så sabla dumt att hamna i skiten. Nåväl, det finns råd. Alltid. Sen får jag plocka fram min gamla livsdevis; Vad ska jag lära mig av det här, nu då?

*

Det här med döden. Den ingår och inget liv utan död. Ingen död utan liv. Det har ju gått bra för alla som gått före. De bara dog. Allt ifrån tidernas början. Tankarna är kanske, även de, lika nu som då – eller? Jag har ingen aning.

När jag nu ser och tar in hur min man säkert ska möta den, så uppfattar jag det som om han accepterar den, även om han gråter. Både ensam och tillsammans med mig. Än så länge har inte jag kommit så långt. Inte i den här situationen.

Det som jag våndas mest över – utöver hans bortgång, det är att åter igen gå in i en ny fas. Har alltid haft så lätt för det. Många gånger har jag bara hoppat rakt ut i det blå. Men inte nu, för jag börjar bli till åren och en viss benägenhet att få känna och ta det liiiite lugnt har infunnit sig. Jag trodde att jag hade funnit det, men icke sa Nicke.

Snart, ganska snart eller en månad eller två eller till våren eller kaaanske till juni? Ut i ett ingenstans där bara jag vet var jag befinner mig. Ingen, utom mina barn förstås. Han och hans barn är snart något avslutat. De kommer att glömma mig. Jag ska minimera min värld. Krypa ihop i en lya och bara vara. Ska skaffa en virknål och ett par stickor. Binda fast mig vid en sittriktig fåtölj och inte inbilla mig att jag undgår döden, jag heller.

Mina tavlor, mina skriverier, mina aktiviteter ska jag stävja så jag inte blir som morsan. Hon stod och målade sina blommor med en liten kikare hon fått av ögonmottagningen (hon var ju så gott som blind). Riktning palett och sen räta hon på ryggen och pricka in färgklutten på rätt ställe.

Är vi lika hon och jag? Japp!  

Lite virrande tankar en fredagskväll i januari.

4 reaktioner på ”Att försvinna ut i ingenstans

    1. Tack för respons.
      Det här med virknål och stickor, som jag skrev om, betyder trygghet och balans för mig. Bara så du vet. Och jag har faktiskt köpt ett nystan men jag har gett bort alla krokar och stickor till mitt barnbarn som älskar handarbete.
      Kvinnors idoga arbete med händerna; genom tiderna är något fantastiskt. Har en god vän som lärt sig väva på en Obstagon (en manick från vikingatiden)
      Kvinnor är ett släkte för sig och jag gillar oss 😀 Kram tbx (som det heter på dataspråket)

      Gilla

  1. Hur gör du? Hur hittar du orden på det där sättet? Jag läser och känner hur bröstet snör ihop sig lite, samtidigt som jag finner en sådan tröst i att se orden jag känner och tänker nedskrivna … Liv och död, glädje och sorg, mening och meningslöshet … Allt går hand i hand hela tiden …

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s