Det är tyst i huset

Morgonen börjar lite försiktigt med att jag tömmer katetern och ser till att vattnet som blev upphällt på kvällen eller natten, har druckits ur. Än så länge kan han sträcka sig till hyllan bredvid sängen. Jag sover ju som en stock när jag väl somnat så det vill till att han petar på mig om det skulle vara något annat han vill.

Jag går upp först på morgonen och kokar mig lite kaffe och tar en macka. Bara för att jag ska komma igång i maskineriet så inte ryggen tar stryk. Fick ont i den när jag direkt gick upp och började med att tömma, byta katetern och sätta på stödstrumporna. För stor manöver direkt för min kropp.

Nu har jag leat igång mig och jag kokar gröten (ganska lös sådan för det är nästan det enda fasta han äter.) Ställer fram rollatorn och väntar på att han ska repa kraft att komma upp och ut i köket. Det handlar om 5 meter. Den manövern för min älskling gör honom totalt utpumpad. Så orkeslös är han.

Idag har vi talat lite om var gränsen går. Vara hemma till slutet eller ett korttidsboende och till slut hospis den absolut sista tiden. Vi kom fram till att så länge jag orkar så vill han vara hemma. Ok, det vill jag också, men jag uppmanar honom i vänliga ordalag att då får han f-ö-r-s-ö-k-a att göra lite aktivitet för att komma ur den värsta orkelslösheten.

Den här totala avsaknaden av kraft är en helt naturlig reaktion på cancerns process. Hela systemet är kaputt och det sker en kemisk förändring som jag tappat namnet på, men som bara kan hejdas, till viss del, av enkla aktiviteter, som att röra på benen, gå ett par steg, lyfta armarna några ggr eller ja vaddå… bara detta enda lite orkar han inte. Han vill bara ligga ner och vila. Han säger att han inte är deprimerad, för det är en av orsakerna till kraftlöshet. På det tvivlar jag för inte kan väl någon låta bli det? Men, han ÄR och har alltid varit en saktmodig och vänlig människa, så det är klart, hans sinne kanske inte alls är så som mitt i det här fallet. Jag vill streta emot utav bara den, men jag har ju heller aldrig varit i en sådan här situation där ingen bot finns, (och hoppas jag slipper).

Idag fick jag honom att sitta kvar vid bordet efter gröten och han fick raka sig. Först ville han inte men jag ”hotade” med att då får någon av dina söner raka dig till helgen då de kommer. Det tog skruv, så nu är han fin igen. Får jag honom väl till köksbordet, så kan jag fixa mycket med hygienen och tack och lov går han själv när det trycker på där bak, ända in på toa. Torr i munnen och svimfärdig blir han, men lyckas med denna lite längre promenad iaf.

Nu har jag legat bredvid honom och sovit en halvtimme och det är dags att gå ut med Bamse. Fyra till fem vändor varje dag blir det och det är också en tillgång. För utan hunden skulle jag inte masa mig ut i grådaskvädret. Och jag behöver hålla mig frisk som attan. Vi ska ju klara av det här. Japp!

En reaktion på ”Det är tyst i huset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s