”L” Bakslag och framåt

den 30 januari 2017

Egentligen skulle jag informera om att det här som händer nu kommer att pågå ett tag. Ingen som vet hur länge denna sista kamp kommer att pågå. Därför så ska jag signera med ett ”L” hädanefter, så kan ni helt enkelt hoppa över att läsa. Här blir det ju mest klagan kan jag tro och gnissel och gnäll, förstås. Men ni gör som ni vill. Jag är helt utan krav på mina få underbara följare. Som ni förstår så fattar jag inte hur man lägger inläggen i olika kategorier och det struntar jag faktiskt i 😉

 

Dagen började skapligt med toa besök och en god vän ringde på dörren med en stor orkidé. Vit och vacker. Den deltar nu i skönhetstävling med Amaryllisen som rostblodröd ståtar i den bleka januarisolen som silar in genom sängkammarfönstret.

Som en jordens man (lantbrukare) under ett helt liv, så njuter Lennart av allt som är grönt och allt det som är vackert i naturen. Han har t.o.m. fått mig att tycka hösten är vacker i november. Att jorden bara gått till vila för att till våren ge kraft till det som växer – och som är till gagn till människan. Sädesslagen och för hans alldeles speciella gebit: Potatis. Potatiskung i Västergötland och har njutit i varje sekund av sitt fria och friska liv.

Jag fick förmånen att stå på potatisupptagaren några gånger för några år sedan. Speciellt en hög härligt, solig septemberdag. Han framme i traktorn och jag ensam där bak på upptagaren. Och vad jag sjöng. Ingen som hörde och jag var så lycklig. Funderat många gånger på vad jag, över lag,  missat i livet och ett är just detta: det ljuvliga mötet med naturen – på rätt sätt.  

När vår kära gäst idag bockade sig över Lennart, som ligger i sängen, och skulle ge honom en kram, så hoppade Bamse emellan och trampade på det som är det mest ömmande. Det gjorde ont och Lennart ryckte till. Två timmar senare så ser jag att urinblåsan åter börjar leverera blod, det som vi lyckats befria oss ifrån. Vi föll ihop båda två och grät. Detta gissel som började i början av december. Det som vi vid flertal akutbesök inte fått någon rätsida på. Inte förrän de i början av januari gick in och brände såren som fanns därinne. Ni vet ju att man bränner kärl i näsan för att få stopp på blodflöde.

Men så ringde telefonen mitt i vår sorg. Det var från ah-teamet (avancerad hemsjukvårdsteamet) Äntligen hade remissen nått fram och hon, sköterskan, förhörde sig nogsamt om läget här hemma och de kommer antingen hit i morgon eller på onsdag.

Min Lennart har legat hela dagen. Orkar inte upp till ”Vem vet mest” som pågår just nu. Ett program han följt så länge det har funnits, tror jag. Men han hör in till sängkammaren. 

Vad mig själv anbelangar så behöver jag duscha och tvätta håret. Oj, vad jag ligger efter med mig själv. Men det är faktiskt inte så viktigt. Jag är frisk och jag får leva.