”L” Det är så tungt att behöva lämna allt…

 

 Den 5 februari 2017

 

… säger han och gråter.

Lennarts yngste son kom i går kväll. En lång ranglig 32-åring men solen i ögonen och ett otroligt vackert leende. Åker i sin ”snickarbil” och har grejer med sig som han idag, under mesta tiden av dagen, använt på ett ställe där orken tog slut för Lennarts del. Yttertrappen ner till källaren som det saknas tak på. I morgon kommer pojken tillbaka och har tegelpannor med sig och så gör han klart över trappen.

Sådant här har bekymrat mig i viss mån, för jag har naturligtvis funderat på vem jag ska be om hjälp. Men han har hela tiden sagt att ”det hjälper pojkarna dig med!”. Jag som brukar reda mig själv (för det mesta) kan inte fatta att han helt litar till sina barn. Och det ändå, att jag egna ungar har som hjälpt mig väldigt mycket – och kommer att göra. Jag är ju lite knepig.

Min hjärna är trött. Det svider lite över fontanellen, liksom. Och bakom ögonen. Går inte att somna förrän klockan är runt tre om nätterna. Och i morgon rullar det igång igen. Biståndshandläggare, arbetsterapeuter, sjuksköterska som ska ta nya prover, och antagligen inramlandes per postbil, sådana där närings och energidrycker. Jag har ju under 14 dagar kört i mixer. Alla möjliga varianter för att få i honom ”mat”. Men hur ska jag veta att det blir rätt i systemet? Han behöver ju ökat blodvärde så jag försöker med grönt i olika former – jag smyger ner råa eller kokta ägg – solrosfrö – sesam – kokt gröt – äpplen – bananer – blåbär – osv osv…

Ena njuren är i kris. Vi hoppas på ett nytt värde fr.o.m. i morgon. Vi vill inte in till lasarettet och få en nål i ryggen. Hujedamej. Men det finns de som går omkring med det också. Det är ju helt otroligt vad mycket jag inte vet. Nu går ju inte Lennart längre men han ska vändas och rullas runt i sängen.

Visst, det är bra när det rör sig. Men när barnet åker så kommer de där orden: så tungt att behöva lämna alltihop, och gråten blandas med min. Jag blir så infernaliskt ledsen för hans skull. Jag kan faktiskt skymta (inom mig) hur han känner. Jag skulle nog bli tokig.

Men när gråten är över för en stund och sängen är nybäddad och han har fått soppa i magen, så glider vi in i en skön känsla av trygghet. Just nu sover han och jag sitter vid datorn och knackar ner lite ord till eftervärlden. För det är väl det som det här handlar om?  Eller är det bara min egen medusin? Att någon vänlig själv därute i spacen läser mina ord och har ett tröstens ord. Jag har lärt mig här nu att de finns. De där som kallas ”människor” med citationstecken. ÄVEN i en steril elektronisk värld. För bakom varje dator sitter….. osv.

 

12 reaktioner på ””L” Det är så tungt att behöva lämna allt…

  1. Den rubriken summerar nog det som de allra flesta känner, att det är tungt att lämna allt. Det är inte döden i sig som många bävar för utan hur det ska gå för dem som blir kvar. Och sorgen över det som aldrig blir…
    Dina ord väcker så många tankar och så mycket känslor inom mig. Jag gråter en skvätt och tänker på allt det som pappa och jag aldrig hann med (jag var 18 när han dog). Sedan slår mig tanken på allt det som vi faktiskt hann med, allt det som vi gjorde, alla minnen jag har och allt han lärde mig.
    Just nu är det kaos i era liv men kanske kan det hjälpa er båda att prata om, och minnas, det som ni gjort och den glädje ni delat. Kanske kan ni då se all kärlek ni upplevt tillsammans och hur den kommer att finnas kvar länge länge alldeles oavsett, istället för att det som inte kommer att bli jagar sinnena.
    Varma tankar sänder jag er 💕

    Gillad av 1 person

  2. Du skriver så levande.
    Min man o jag är båda raska o pigga, men över 70 resp närmare 80. Så vi inser ju att nån gång måste vi insjukna/dö.
    Om jag skulle bli ensam kvar känner jag en stor trygghet i de kontakter jag kan få i bloggar. Det ger så mkt och det går alltid att hitta någon i liknande situation/sinnesstämning att byta tankar med, både glada och lessna.
    Så tack för din blogg.

    Gillad av 1 person

  3. Visst blir man infernaliskt ledsen, och jag tror att du är det även för din egen skull … inte bara för Lennarts … För hur skulle det kunna vara på något annat sätt …
    Blir så berörd av det här, och tänker på er …
    ❤ ❤ ❤

    Gillad av 1 person

    1. Det är alldeles riktigt, att jag gråter över min egen sits. Jag tror att jag har tagit ut en hel del i förskott, för som du vet har jag livlig fantasi. Jag har haft lätt att fatta den tomhet som kommer att drabba mig. Vart jag ska ta vägen ut i något nytt osv. Gråtit över dumhet och naivitet och därtill självömkan förstås. Men vet du kära Lollo… när jag nu har underbara människor omkring, både nära och fjärran, så vet jag, ja jag vet att det kommer att bli bra så småningom. Det har ju visat sig förr.
      Puss på dig vännen min!!!

      Gillad av 1 person

  4. Vilket rörande inlägg från verkligheten, att ta hand om en närstående är bland det finaste man kan göra och du beskriver det så tårarna kommer ❤
    Att skiljas åt är svårt, oavsett när och hur det sker, långsamt eller hastigt. Och även om det är svårt att be om hjälp tycker jag det finns få upplevelser mäktigare än de som innehållit en utsträckt hand jag vågat fatta tag i.
    Tänker på dig ❤

    Gillad av 1 person

  5. Fan, jag gr..åter när jag läser, kan inte föreställa mig hur ni har det trots att du beskriver det – det där slapp jag ju, jag ställdes bara inför faktum. Ösnkar så att det funnes något att göra, att säga – men det gör det inte – det här är ert liv och ert nu.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Laila Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s