Tunga artilleriet

 

 

Igår inledde vi med det tunga artilleriet. En liter om dagen av redoxmolekyler. De som han har druckit av i dryga tre år. Det som gjort att han har behållit håret, fysiken, orken genom otalia cytostatikabehandlingar under dessa år. Behandlingar som ibland varat i sexton veckor i stöten, med inkluderande fyra veckor av vila. Den sista från september fram till jul.

I början ville han inte veta av det nya tillskottet och fick vara med om hur de flesta människor har det under sina behandlingar. De tappar håret och blir så infernaliskt sjuka/påverkade av cytot så många av dessa önskar att de skulle få dö. Det var lika upplevelse för min man. Totalhaveri.

När han äntligen vågade satsa på redoxmolekylerna har han fått kunna ta till vara vad livet har kommit med. Vi har bl.a. rest med vår husbil över hela landet och han har visat mig vår norra del, ja de allra vackraste av platser som han kunde hitta. Många för att få en egen upplevelse av något han redan sett när han var där med sin familj och hans barn var små. Dels för att visa mig, jag som aldrig varit norr om Östersund. Det har varit det mest fantastiska jag har fått uppleva. Jag har iofs aldrig haft någon längtan ut till söder eller öster där soldränkta stränder lockar oss frusna nordbor. Nej, det jag har fått se under de här sista åren är obetalbart.

Min olust inför sol och sand, har jag förstått, uppkom en gång i min ungdom. Jag lät mig övertalas att 1968 åka med till Tunisien på en tre veckors resa. Aaaaaauuuuuuuuuuuuuujujrg… det var hemskt. 54 grader på plattan, så bakomvarande fick knuffa ut mig genom den kompakta värmevägg som jag chockad stod inför. Den var ogenomtränglig tyckte jag. Väl ute så förbannade jag min klädsel. Jag visste ju inte. Aldrig varit utanför Sveriges gränser, så där stod jag med en pepitarutig dräkt i ull och högklackat med öppen tå. Hur söt som helst. Meeeen… så vilsen och så sjuk jag blev på direkten. Från tredje dagen fram till tre dagar innan vi skulle åka hem. Då slog jag näven i cafébordet där vi satt mina två väninnor och jag. Ge mig vatten! sa jag till kyparen och han iväg och mina två väninnor blev så upprörda, den ena var ju nyutbildad sjuksyster så hon visste minsann hur jag skulle sköta mig. Du fååår inte dricka vatten så där utan vatten på flaska! Men jag bad om ytterligare ett glas vatten och gav blanka fasen i vad hon sa, och min dåliga mage och illamåendet försvann som en ojlad blixt. Ha! Jag hade inga bakterier kvar i magen, troligtvis, och pärsen var över. Tre förstörda veckor i ett s.k. paradis. Jag tyckte det var det mest förfärliga jag varit med om och så är det än i dag. Jag är hemlandsfrälst, så de så! Fast Jasmindoften om kvällarna, glömmer jag inte.

Tunga artilleriet var det ja. På´t så de blör. Inte för att det nu går att hejda det som till slut fick övertaget, men för att han ska må så bra det bara går.    

2 reaktioner på ”Tunga artilleriet

  1. Viktigt att han får må så bra som det bara är möjligt under de omständigheter som är.
    Visst är det vackert norrut? Jag har haft förmånen att se det både i sommar och vinterskrud. Jokkmokk, Jukkasjärvi, Kiruna på sommarturen var vi även uppe i Narvik och till Arvidsjaur där mamma är född. Härliga minnen.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s