Ensamheten

 

Jag krossas totalt av att gå här i ensamheten. Hela mitt väsen sörjer och vill bara komma loss från den krok jag sitter på. Vrider mig i vånda för att komma loss.

Saknaden är stor och när han nu inte finns här så vad ska jag här att göra? Jag flyttade in här hos honom för sju månader sedan. Jag var välkommen och efterlängtad. Jag har fortfarande inte hunnit packa upp och satt någon nämnvärd prägel av mig själv här. Hela huset genomsyras av hans hand och våra framtida projekt. Men vad ska jag med dessa projekt? Det är ju ingen vits utan honom, eller hur?

Huset utan honom är inget hem för mig. Jag känner det allt mer. Jag kan inte hålla ensamheten stången och jag faller ner i ohågsamhetens träsk där jag krälar omkring. Kommer ingenstans – vill ingenstans – vill inte tala med folk längre – vill bara gå och sova vilket jag inte gör och inte kan, men enkelt förklarat, ”dra täcket över huvudet och somna om” eller ”stoppa huvudet i sanden”.

Jag fryser. Kan inte hålla värmen i kroppen. Här är för stort. Här är för tyst. Samtidigt kan jag känna att visst…  här kan jag bo om… så står jag där med frågan… om vaddåååååå??? Hur ska jag göra? Vart går min väg nu? Stanna? Flytta? Packa? Orkar jag? OCH mitt i alltihop: vad vill jag?

Inte ens så långt har jag kommit. Men det växer fram, det gör det. Var och tittade på ett litet rödmålat hus några kilometer bort, som jag skulle kunna få hyra. Visst, det såg rart ut men då frågar jag mig varför jag ska betala 5000 plus el i kallhyra för ca 70 kvadrat, bara för att banken nekar mig att ta över lånen för jag har för liten pension. För enligt banken så räcker inte mina 10 tusen i månaden för att jag ska klara 3000 i månaden som täcker både amorteringar och driftskostnader här på 90 kvadrat plus källare.

Solen skiner med all kraft där ute. Ska jag gå ut och låta den värma mina stela och fårade kinder? Kan den ge en vink om vår där ute i det vita hav som nu ligger omkring mig. Fågelbordet är fyllt och de är glada de där små som ännu inte sjunger men väl kvittrar om livets ”fröjder”. Mat och någonstans att boa och att hålla kylan borta.

9 reaktioner på ”Ensamheten

  1. Gå och prata med banken! De har tydligen ett schablonavdrag på 9000kr för vuxna (per vuxen i hushållet eg) och sedan räknar de om man efter det avdraget har råd att betala lånekostnaden med en ränta på 5% minst. Kan man då påvisa att man INTE gör av med 9000kr/månad på mat, resor, nöjen och kläder så kan det lösa sig.

    Gillad av 1 person

  2. Kära vän ❤
    Allt är så färsk, och hela förloppet har gått så oerhört fort. Hur i hela friden kan du landa i det nya redan nu? Det kommer att ta den tid det kräver, något annat är orimligt …
    Men jag förstår ju att vissa saker inte väntar på sig, hur väl man än skulle behöva att dem gjorde det.
    Har du ingen omkring dig som kan följa med dig till banken och stötta i en diskussion av det slaget? Det sägs att man i dagens samhälle måste vara frisk för att orka vara sjuk, för att det är så tufft att stå på sig när man behöver hjälp. Min erfarenhet från min mamma sista sjukdomsår är att det var sant.
    Tror säkert att du är i en liknande situation, även om du inte är sjuk. Sorg är också en börda som drar ner ens krafter …
    Det är i din situation man borde be om hjälp, lära sig att göra det om det även om det bär en emot. Be om hjälp, även om det bara handlar om att få ett mänskligt stöd vid sin sida …
    Håller tummarna att du snart landar i vad du vill, och får den lösning på problemet som du är värd … med eller utan hjälp.

    Torsdagskram ❤

    Gillad av 1 person

    1. Jo, det är färskt. Bara tio dagar har gått. För mig i ångestens tecken, en cocktail av blandade emotionella känslor. Hela registret. Min fysiska ork håller på att ebba ur mig och jag välsignar min syster som kommer till mig ikväll och stannar någon dag. Hon är själv i behov av hjälp, på sitt sätt, men det ska bli intressant att se om hon kan glömma sina egna plågor en stund för mig, lillasyster.

      Hans ungar ligger på om bouppteckning och det gör ju jag med förstås för allt börjar med den. Hans bror uppifrån landet har redan uttryckt sin åsikt att minneshögtiden inte får/bör dröja för länge. Herregud, bara tio dagar sedan det hände.
      Nu vill jag inte annat än härifrån, så fort som möjligt. Det får nästan bli vad som helst.

      ”Han” hade en ständigt återkommande replik när jag ville reda ut vissa begrepp, innan han blev föööör sjuk. Svaret blev alltid ”det är ingen ko på isen”
      Och nu är det så att jag hatar sådana uttryck. OCH det är faktiskt JAG som är kon. Men det fattade han inte.

      Jag har så mycket som snurrar och jag börjar känna vämjelse över hela situationen. Jag har bott här i sex månader och det är inte här jag ska vara. Så långt har det nu blivit klart i huvudet på mig.

      Tack för att du finns ❤ ❤ ❤

      Gilla

      1. Håll ut, kära vän! Den här plågsamma tiden har en ände, även den! Visst blir det tokigt att höra någon säga ”det är ingen ko på isen” i den situation som ni hade, och Lennart menade naturligtvis bara väl … hur illa vald frasen än var. Det förstår ju både du och jag. Men visst begriper jag frustrationen sådana uttryck väcker. Jag skulle känna på samma sätt.
        Sköt om dig …
        Vi hörs snart igen ❤

        Gillad av 1 person

  3. Även om det inte är där du ska vara så är inte, nödvändigt vis, första ”bästa” det heller. Tillåt dig själv att stanna upp och andas en stund innan du tittar in ett nytt boende – och väl inne leta fel med det. Det är så lätt att man tycker ”det här blir bra” för att sedan upptäcka nackdelarna. Så hur bakvänt det än kan låta så leta efter det du tycker är ”fel” när du kollar bostad. Då är chansen stor att det verkligen blir bra ☺
    Kram! 💕

    Gillad av 1 person

    1. Jo, det äger sin riktighet att inte förhasta sig.
      Men det är även lite intressant att lyssna och undersöka både vad gäller mina egna beslut och vad och hur andra kan påverka min vandring. Det här med livets flöde/öde eller va sjuttsingen man kan kalla det.
      I sanning så vågar jag inte tala om hur många flyttar jag gjort hittills i mitt liv. Men jag trodde att jag nu skulle få vara här i en fem-sex år. Vi hade ju vår begränsade tid tillsammans, han och jag.
      Kram och det känns så fint att du vill tänka på mig ❤ Tack

      Gillad av 1 person

  4. kära Charlotte, att du är slutkörd i själ och kropp är inte underligt med all sorg i denna sörja, men i någon ände måste man börja.. 😮
    Personligen hade jag nog fått minneshögtiden ”gjord” och fått en sorts avslut där för att sen gå vidare med det praktiska. Men vi är och fungerar alla olika.
    Hoppas ni systrar får en trevlig helg och att ni kan bolla lite tankar och möjligheter, kanske skymtar något lite klarare sen, hoppas det 🙂
    Önskar Dej allt gott och väl.
    Kram ❤

    Gilla

  5. Hoppas du inte behöver stressa fram en lösning med boende, utan får känna efter vad du vill – och att banken skärper sig om du vill bo kvar. Sorgen är ju så ny och med det blir tanken trög och minnet dåligt, när sömnen inte funkar desto värre. Tänker på dig ❤

    Gilla

Lämna ett svar till Lollo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s