Att hantera ensamheten

Det blir lätt en vana att ha någon bredvid sig när det lackar mot ett veckoslut. Detta vårt förhållande som särbo/turbo/sambo pågick ju i åtta år drygt iaf. Men det är med detta som med allt annat. När påsen är tom – gäller det att fylla den med något. Jag kan ju knalla en trappa upp till min fina vän Siri och jag kan åka ut till mina barn och barnbarn en stund. Bäst att tänka till där för rätt var det är har jag ingen bil längre. Men det får framtiden utvisa hur det blir med det. Bilskrutten jag köpte för 35 tusen för fyra (kanske fem) år sedan har definitivt avlidit. Begagnat är begagnat men en volvo kan ju gå hur långt som helst, av vad jag hört. Men inte min. Den dog samtidigt med L.

Nu tillbaka till utfyllnad av tom påse. Natten som var hade jag dottern här pga operationen igår och frukost och utflykt till Mälarens strand tillsammans med våra hundar, gjorde vi. Årets första riktigt varma dag. Det blir ett minne för lång tid framöver. Mälaren glittrade på bästa humör. Ett gäng ungdomar gjorde sina första dopp i det ännu kyliga vattnet. Men jag minns hur det var. Försten i första maj. Kan inte minnas att jag själv vågade men jag var med och såg på. Det minns jag. Till knäna gick jag, men inte längre. Det var ju inte någon sandstrand precis utan gräsbevuxet och stenigt.

Kom just hem från en kvällspromenad runt kvarteret och kände in hur det kommer att bli framöver. Ljumma sommarkvällar och blommande ängar. Ja, det blommar här i stan också. De som har villor brukar i regel tävla med varandra i sådant omfång att man kan gå omkring och bli rent hänförd. Alldeles gratis. Men å vad jag kommer att sakna det här med att gräva i landen. Sätta sticklingar och plantera ut och …. tja vad ska man göra? Det går att lugnt invänta nästa säsong och ta itu med jordlotten som jag lånat ut i år för allt det som ändå hände. Onda höften ska vara fixad till nästa år, det har jag lovat mig själv. Promenader och gymnastik, fast jag måste erkänna att jag är som många andra… lat!

Att jag över huvud taget börjar skriva igen är ett friskhetstecken så gott som något. Tänk… att på en dag känna livskraften återkomma. Det blev som vid min diskbråksoperation 1993. Det var som att gå från natt till dag på ett ögonblick. Ett välsignat ögonblick som varade den stund som jag blev sövd till det jag vaknade.

Kan inte nog vara tacksam över vad som händer just nu. Några lugna fina dagar istället för det inferno av sorg och smärta som har passerat. Passerat för gott vill jag hoppas. Från den 5 december 2016 fram till idag den 5 maj 2017. Fem månader som jag har tampats med liemannen och med allt det en människa kan försöka göra motstånd med, inför det oundvikliga. Sopat ihop resterna av en tillvaro som slagits till spillror och övervinna frestelsen att rasa över orättvisor i följderna med ekonomi och flytt. Fy för den lede och tack för att det är över tills vidare. Nu är jag iaf tillbaka där jag befann mig för exakt ett år sedan. Hemma igen.

Egentligen: Det är ta mig fanken inte klokt vad somliga hinner med 😀 Och vem ska göra det om inte u.t, som min vän Siri sa med ett flin.

2 reaktioner på ”Att hantera ensamheten

  1. Så skönt att läsa dina rader. Du är en riktig kämpe A-Lott … 😀
    Men … har du inte en balkong? Finns det inte plats för någon lite såbänk där, eller bara några väl valda krukor?
    Stora kramen!!!!! ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s