Hela jag längtar ut

 

En hund – i det här fallet min lilla Bamse måste ju ut ganska omedelbart efter att jag satt fötterna på golvet efter en natts sömn. Numera vet jag att det inte är lönt att tveka om denna morgonritual, och det har varit som en långsam påtvingad börda från början – men inte nu längre. Nu längtar jag ut lika mycket som han.

Ett glas redoxmolekyler inmundigas och sedan ut. Får möta friska vindar som idag och igår morse ljumma sådana. Fåglarna inne i skogen väsnas inte så mycket, för jag tror att de hittat sina partners och har fullt upp med att samla till sina bon. Framför allt är det uppenbart när jag varje morgon möter den svarta koltrasten på samma ställe och han har näbben full med boss. Han sitter kvar på stenen och glor lite misstänksamt på oss, men jobbar vidare när vi passrat.

Idag kunde jag greppa en kasse och börja plocka skräp igen. Nu stretar det inte emot, och det gör inte ett dugg ont i magen längre, så nu blev det två påsar med skräp som jag tryckte ner i de kommunala hund/skräp-kärlen som står utstationerade på lämpliga platser och avstånd. Varför gå omkring och reta sig på att folk är ena skitstövlar som bara slänger papper, plastpryttlar och annat bråte som bara en människa kan strö omkring sig. Det är val man får göra. Jag gör som min inspirationskälla:  Mrs Olsson, Olssons universum

Men moppen och den halva cykeln som står inkörda i snåret bryr jag mig inte om. Dessa något skrymmande föremål går ju iaf inte ner i vare sig en liten plastkasse, eller i kommunens sopkärl.

Jag möter mer natur här i stan, än min korta tid på landet. Faktiskt. Gesvint med en gräsmatta utanför dörren men det fanns ingen kuperad terräng att kliva omkring i för att bibehålla balans och småmusklerna i de nedre regionerna av kroppen. På landet måste man iaf åka en bit för att komma in i skogen. Och när gör man det? När kantarellerna står och väntar, javisst men annars då? Inte mycket inte. Så är det och så har det varit runt mig.

12 reaktioner på ”Hela jag längtar ut”

  2. Skrattar lite för mig själv när jag möter en som också samlar skräp, min hund finns inte mer, men jag tryckte ofta ner skräp i de svarta plastpåsarna vi fick/får via förvaltaren att plocka hundbajs med. Nu har jag till och med en egen plockar, men ingen hund. Min kropp gillar inget som har med rörelse att göra, som att plocka efter andra och det gör mig så förbenad. Om det nu finns en gud varför ska hon då kapa min möjlighet att hjälpa till i samhället, vi som vill behövs, det ska gudarna veta. Eller hur?

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Har förstått att du har det mer än besvärligt med kroppen, men jag tror (inte på nån gud) men väl att det finns en uppgift för alla. Bara att få finnas till och om möjligt sprida lite glädje och kanske t.o.m. kärlek, så är det vääääldigt stort i mina ögon. Sen finns det en annan aspekt och det är konsten att ta emot. Det har jag nu äntligen tagit till mig, fast det nästan tagit ett helt liv att förstå.
      Hmmm… iaf jag är ju lite knepigt fostrad 😉

      Gillad av 2 personer

      Svara

  3. Tror inte på den Gud kyrkan förmedlar men tror på något … det här att inte kunna vara som man vill är inte så lätt att få ordning på. Att vara tacksam för varje dag är jag för det mesta, kanske för att de inte var så självklart för några år sedan. Jo, nog sprider jag omtanke, kärlek, omsorg så mycket jag kan och är tacksam att jag kan det. Men rumphugget känns det att inte få leva med den potential jag föddes med, jag har haft folk i mitt kök som jag har hjälp större delen av mitt liv, det tog slut när jag blev sjuk, friheten bara slank ur mitt liv. Att hjälpa andra är bra mycket lättare än att ta emot hjälp, det har även jag kämpat med sedan jag blev vuxen. Idag börjar jag närma mig det svåra att släppa taget om att tro att jag måste göra allt själv, tror det också handlar om tilliten som blivit skadad under uppväxten. Men färdig är jag långt ifrån, det är nog min privata läxa att jobba med detta liv

    Gillad av 2 personer

    Svara

    1. Det hörs, när jag läser dina ord, att du inte ger dig i första taget. Kalasbra. Nu är det måndag igen och en ny vecka ligger framför oss. Japp. Härligt! Och vi är med 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

  5. Jag blir så innerligt glad över att du mår bra och att du skriver igen – du är på väg tillbaka till livet, min vän! All världens kramar till dig – ta det bara lite lugnt med höften…

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Tack för de orden och du kan ju läsa både bakom och uppochner när det gäller mig 😉 Eller hur?
      Hade ett bakslag igår och blev faktiskt lite rädd. Mådde pyton (illa) hela dagen och exakt samma tillstånd som före operationen. Men tji fick jag halleluja, för idag när jag vaknade och fortfarande efter tre koppar kaffe och gröten så mår jag helt fantastiskt igen. Höften ja.. sablar, men den ska fixas vare sig den vill eller inte. På´t så de blö´r 😀
      Kram

      Gilla

      Svara

    1. Jamen JAAAA.. klart att det är värt en High Five eller vad det heter. Komma till insikt att det går att plocka upp Bamses bajs i en plastpåse och samtidigt plocka upp en till alldeles bredvid betyder att man har kommit ganska långt i förfallet av noja. MEN det struntar jag i. Men skulle jag SE någon gå ifrån bajset så blir det ett Herrans liv där ute. Känner att jag blivit lite så där smågrinig som en del kärringar kan vara/bli. Om det har med det numera upplevda, vet jag inte, men helt plötsligt i min vardag kan jag känna en viss säkerhet om att det betyder något OM jag bara säger till. Basta! Liksom.
      Eller…… jag vet inte men min hyresvärd servar mig på direkten när jag frågar eller ber om något. Himla bra. 😉 😀

      Gilla

      Svara

  7. Vad fint att fler plockar skräp, ibland känner jag mig som en skräpmaja där jag släpar runt på ölburkar och gamla godispapper, haha. Gick bättre när jag hade hund, nu har jag bara stavar 😉

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar