Kryptiskt

 

Det är det när man ska gissa sig till varför någon mår dåligt. Ofta är det någon som tagit på sig ”offerkoftan”, så man ska håla och fråga. Små meningar i förtäckta ordalag uttalas eller skrivs, som får en annan att förstå att vederbörande inte mår så där särskilt bra.

Då frågar jag alltid mig själv, om det ens är värt besväret att gå in på detaljer. Var och en måste ju få bestämma hur mycket de vill lämna ut av sig själva. Självklart. Men jag kan inte låta bli att tycka att sådana människor är jobbiga. Hade en sådan grannfru en gång. Halva meningar. Hummanden och suckar. Ändå strålade hon som en sol när veckan närmade sig sitt slut och det är ju klart som korvspad att hon inte trivdes med sitt jobb. Eller hur? Lite slutsatser få man dra om man har tillgång till kontakt – även om den inte är uttalad i ord, utan kan betraktas lite på håll, så där.

Så vad vill jag med det här då? Om jag vänder på slanten så visar det sig att den som alltid har en baksida. Eller är det den som är framsidan? Nåväl. Hur ofta har jag själv tagit på mig offerkoftan? Gömt undan det som verkligen tränger på och låtsas som ingenting. Men naturligtvis har det skymtat igenom. T.o.m. en hund begriper ju bättre. De kan ju lukta sig till hur man mår. Det vet jag väl, jag som har Bamse. Fast han säger inget. Struntar fullständigt i mig och låter mig lösa mina inre konflikter bästa jag gitter. Klok som en pudel.

Det vill jag också vara. Han är en pudel i litet format och med en otroligt liten skalle. Ni skulle bara se hur han ser ut när han är blöt och mössan ligger med en mittbena och ja… han ser för dråplig ut. Hans matte, som är jag, har mycket större huvud men om det innanför är så mkt klokare, vet i katten.

Nä, katt har jag ingen men hade. Han var vid min sida i 17 år. En trevlig sak. Väldigt social. Kom in och småsnackade ibland i samband med det dagliga matintaget och en klapp ville han också ha, men sen skulle han ut. Tusse hette han och var kvarterets råttfångare. Men ena grannen hotade med att låta skjuta honom för han bajsade i hennes rabatt. Gör det, sa jag, så kommer råttorna åter. Inte blev han skjuten och han fixade sitt liv med tåg, bilar, elaka grannar, jobbiga rivaler och fanns hos mig/oss i så många år. Han var en riktig kompis.

”Kryptiskt” och så blir det om hund och katt. Nåja, jag har ju ingen att prata med så då kan jag ju sitta här och filosofera bäst jag vill.

3 reaktioner på ”Kryptiskt

    1. Absolut. Jag kan sväva ut och hamna, i stort sett vart som helst. Ganska skönt är det tycker jag för det som kommer ut måste väl ut…. antar jag 😀 hihihiii…

      Gilla

      1. Det kan vara riktigt skönt att låta tankarna komma och gå som de vill. Tror till och med att det är något man mår bra av att göra. Att släppa kontrollen och bara flyta med ett tag.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s