Livet är ett flyktigt tillstånd

 

Lika bra jag antecknar att jag har kräftströmming i ugnen. SÅ!

Att ”se” en annan människa vill jag orda om. Mötet och vad som händer efter det.

Har varit kärbo/särbo/turbo med min älskade vän i över åtta år. Under den tiden har vi naturligtvis mött många trevliga människor. Somliga har befunnit sig på hans sida (om ni förstår vad jag menar) och somliga på min. Nu, så här i efterhand, när han för all tid är borta, så är det klart att många hör av sig på ett eller annat sätt. Mer eller mindre förstås.

Då upptäcker jag hur liten betydelse jag hade för hans vänner. Det kan tyckas att det fanns ett visst mått av umgänge, men att jag egentligen var alldeles utan betydelse. När vi så flyttade ihop och var tätt tillsammans under de korta månaderna, så försvann många. Jag kan berätta att Lennart själv var så ledsen över detta och trodde i sin enfald att han åsamkat dessa något ont – därav deras försvinnande. Jag mötte några av dem, men de sa att de hade så mycket omkring sig att de inte hade tid och ork osv.

Jag kan förstå att tid och ork inte räcker långt men när någon är så sabla sjuk så att den förmodligen kommer att dö, tycker jag att flera av hans vänner skulle skämmas. SÅ! Nu är det sagt. Skönt!

Nu är det några som puffar på mig och så gärna vill höra av mig hur jag mår. Då förbluffas jag över intresset för mig. Jaha ja, tänker jag, de talade ju inte så värst mycket med mig. De hade ju fem år på sig dit han flyttade för att komma närmare mig. Jag känner dem inte. De har inte gett några avtryck hos mig. Men kanske gav jag avtryck? Måst vara så, för jag bara försvann, enligt deras utsago nu efter att jag flyttat. Till vems nytta och glädje skulle jag sitta ensam i en kåk långt borta från mitt gamla invanda sociala liv. Jag hade ju inget där. Att bygga upp ett socialt nät som håller, tar lång tid. Då räcker inte de fjuttiga sex månaderna. Iaf inte i en liten byhåla där alla känner alla och nya bemöts med viss misstänksamhet. Jag skrev ju tidigare om hur det var med mötet med kyrkokören. Inte ett uns av intresse, så där gjorde jag inte några avtryck alls.

Jag har till och från (mest till) varit aktiv på facebook. Men sedan Lennart dog så har jag nästan inte varit in där mer än någon enstaka gång då jag fått meddelande om, över mejlen, att någon fyller år. Det räcker. Jag vill inte träffa någon. Inte visa mig. Vill bara börja om på nytt och lämna så mycket som möjligt bakom mig.

Det är så kort sträcka kvar. Jag vill att den ska bli så ljus som möjligt. De vänner jag har – de som alltid funnits – några som är nya – vill jag värna om på ett sätt så jag känner att jag inte har försummat eller varit en sådan som undviker när jag behövs som mest. Då i en framtid ska jag vara medveten om att jag gjorde mitt bästa för ”vänner”.

10 reaktioner på ”Livet är ett flyktigt tillstånd

  1. Nu har jag läst lite till, och det finns så mycket jag skulle vilja skriva till dig. Så mycket jag skulle vilja ventilera med dig, om allt du skriver.
    Men ibland är det så mycket som vill ut att man inte får ur sig något istället.

    Ska skriva lite privat till dig, om helt andra saker …

    Gillad av 1 person

  2. Här sitter jag och känner mig både arg och kränkt, det sista ligger i tiden, så det gäller att passa på, skämt o sidor.
    Fy f*n för folk som smiter undan när någon är så sjuk, att han stackaren fick dåligt samvete och trodde skulden var hans, nej, fy för den lede.
    Jag har alltid haft svårt för feghet, den som hänger ihop med när folk blir sjuka eller dör, den klarar jag inte av.
    Dumma jag är en sån som har svårt att hålla klaffen, det är en gåva som varit bra både för mig och andra jag har stått upp för, men samtidigt vet jag inte om det är så bra alla gånger att vara ”stridis”.
    Men ärligt så är jag inte mig lik från förr, orkar inte vara som förr.
    Så rätt du gör, lämna och gå vidare din stund på jorden.
    Kram

    Gillad av 2 personer

    1. Så häftigt! (som ungdomen säger) att du blev så himla arg. Och för min mans skull.
      Jag har i hela mitt liv varit diplomat och i det närmaste en fegis, förmodligen, för inte förrän nu på gamla dar har jag börjat säga ifrån och det på ett överrumplande aggressivt sätt. Ojojoj… vad arg jag kan bli. Då gäller det att inte vara närvarande för helt plötsligt skyr jag ingenting.
      Nu gäller att hitta en balans – det jobbar jag på.
      Tack och Kram för sympatin ❤

      Gillad av 1 person

  3. Vännen, känner igen – du fanns och du finns inte – våra gemensamma vänner finns inte, och det handlar för all del inte enbart om att Ulf är död… Hos vänner nu i helgen bytte mannen i huset omedelbart samtalsämne när jag talade om att Ulf fattades. Tror mest det handlar om rädsla inför den egna döden. Har nog inte så mycket med varken mig eller Ulf att göra – kanske är det så även för de av Lennarts vänner som nu inte låter dig finnas. Bra att du själv gör det, att du blir arg och att du går vidare i det liv som återstår – jag är i alla fall din vän och tänker så förbli!

    Gillad av 2 personer

    1. Läste just din blogg och tänkte på den specifika situation som uppstår; att folk tystnar när någon försöker tala om en kär anhörig som gått bort.
      För tystnar gör de, det vet jag sen gammalt och kanske är det därför som jag håller mig undan i nuläget. Vill inte möta någon. För jag vet att de flesta vill inte prata eller behöva bli engagerade, för tänk om hon inte slutar och herreeguuud om människan börjar gråta. Hu så hemskt.
      Jag vill påstå att det inte bara är rädslorna som styr. Nejdå, det handlar om hur mycket engagemang men råkar ha till övers just i stunden. Hur mycket tid kan jag avsätta osv.

      Ja, jag vet inte men jag tänker som så: bäst att hålla tyst för de vill inte höra mer.

      Kram på dig ❤

      Gilla

      1. Men visst är det så. Iaf så är de få de där som verkligen tar upp tråden och t.ex. säger: Men berätta.. hur känner DU det NU då.
        Sådana vågar utmana och de är människor med sympati. De har dessutom öron 😉
        Puss ❤

        Gillad av 1 person

  4. ”Lika bra jag antecknar att jag har kräftströmming i ugnen.” Men vilken underbar inledningsmening. Jag vill läsa romanen som börjar med den meningen. Så många frågor väcks. Och det är ju så gott!

    Jag såg samma sak hända min mor, de vänner som funnits i 30 år visade sig vara HANS vänner, när allt kom omkring. Hon har sina egna också, men nog blev det skillnad. Först intensivt, sedan tomt… och massor av dåliga samveten som jag fick ta emot när jag mötte dem på byn. ”Vi borde ha varit förbi”, ”vi skulle ha hälsat på”. NEJ, sa jag, det SKULLE ni INTE ALLS ha gjort, för då hade ni GJORT det, ni gör bäst i att släppa och gå vidare, det har nämligen HON gjort. Inte från sin mans död då, men från vännerna hon trodde hon hade.
    Den tid vi har är så försvinnande kort, vi får sortera och välja vilka vi umgås med, sortera igen och välja om. Hur många gånger som helst vi behöver! ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s