Varför får jag inte upp tavlorna?

 

Är det någon idé alls? Så känns det. Ännu har jag inte återtagit livet. Det gå fot om fot – steg för steg, ibland.

Två tavlor har jag spikat upp och det är inget av det gamla vanliga som jag haft i alla år utan två fotografiska verk som min son förärat mig. Mycket vackra foton som han satt inom glas och ram. Men det gamla? Vad ska jag göra med det? Det står utefter väggarna och samlar damm.

Blommorna däremot trivs. En gammal kalla som stått i samma kruka i flera år har en knopp och det är den första någonsin i den generationen. Urmodern är en trogen sak som direkt när den kom inom dörren på det här stället, bjöd på sin vackraste blomma.

Gardiner? Nähä…. varför det? Utsikten 10 våningar upp är gardin nog. Kanske i höstrusket så småningom det infinner sig en lust att montera nya stänger, för nu vill jag bara inte begära hjälp med borrning och sådant, för det handlar om betong nu. Inga träväggar där det är en lust att hänga tavlor iaf.

Fot om fot. Gråten kommer och nu k-a-n jag faktiskt bita ihop och låta det glida förbi. För det mesta. Men så vissa dagar – kanske för dåligt näringsintag – trötthet – eller något annat som påverkar? Vad vet jag.

Att dammsuga är en kroppsmanöver som får stryka på foten, men nu är det iaf gjort. Lovat att mitt gamla kära par, som jag nästan får kalla föräldrar, kommer på besök. Har även mot bättre vett, vid tillfället för flera veckor sedan, lovat att göra paj och bjuda dem på. Har tre timmar på mig. Undrar om jag klarar det. Ska ut och handla också. Det är också, eller har blivit, en ångestladdad manöver. Men det beror på rygg-helvetet. Trodde det skulle ge sig någon gång. Men på måndag ska jag visa upp mig och få råd av sjukgymnast. Hoppas att det är en vettig sak så jag inte bara får ett papper i handen och adjö.

Så… är det ens idé att göra något alls. För att ta steg om steg så måste jag framtvinga uppgifter för att över huvud taget komma framåt OCH det fungerar.

Idag är det Kristi Himmelsfärd och kanske det där ordet ”färd” gör mig extra ledsen, för om allt varit vid det gamla så skulle jag ha befunnit mig bredvid min kära i vår husbil, på väg någonstans, kanske norrut dit vi älskade att åka. Så är det nog. Nostalgi över det som varit.  

 

8 reaktioner på ”Varför får jag inte upp tavlorna?

  1. Du skriver och beskriver oerhört bra 🙏🏻 Jag upplever så många känslor när jag läser.
    Hoppas pajbakandet och det sociala lyfter dagen, det där med att tvinga sig framåt och känna av den positiva effekten känner jag igen. Ha en god helg ❤️

    Gillad av 1 person

    1. Hehehehe… Tack Marie och jag kan berätta att nu är det både handlat och pajbakat och det tog bara en timme i anspråk, men så gick det mer på radar än närvaro. 😀
      God helg på dig också 🙂

      Gillad av 1 person

  2. Jag tror det är bra att tavlorna står där det står. På så sätt kommer de upp som du saknar så småningom. Ibland gör vi lite för mycket ”bara för att så har det alltid varit”…
    Hoppas du och Bamse får en fin och lagom varm helg. Kram!

    Gillad av 1 person

  3. Ibland tror jag att det är bra att som du, byta boende och kanske också låta de gamla invanda tavlorna vila sig efter väggarna ett tag. Att leva i nuet är att ibland inte kunna skaka av sig känslosvallet av sorg när det kommer och drar genom kroppen.
    Jag blev ofta förvånad när sorgen liksom levde sitt eget liv efter min systers död, när jag trodde att ”nu” hade det lagt sig, ”nu” kunde jag hantera det mer ”lagom”. Men int fan gick de.
    Inte bara jordbävning utan som om jag skulle drunkna i ett jordskred av tårar, ibland var jag så gräsligt trött på tårarna att jag grät av den anledningen. Sen suckarnas bro i många, många månader …
    Så du har rygghelvetet och jag har maghelvetet, jag blir så styrd av magen och kommer ingenstans och ju mer jag sitter här ju svagare blir min kropp. Men har jag något att säga till om? Nix
    Men allt går på något konstigt vis, lite haltande vissa dagar och andra inte alls, men visst går det.
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Du skriver suveränt och jag kunde inte undslippa mig ett skratt. Men i samma ögonblick inser jag hur fast du är i ditt ”maghelvete”, om vi nu ska ta och benämna det så, och jag skäms över mitt gnäll om min dito rygg.
      Får skylla på att jag, med något undantag, fått vara frisk hela livet. Är helt enkelt inte van och helt enkelt bortskämd. Men inte mindre tacksam för att jag har fått vara det. Förstås.
      Nu knallar vi vidare med gott mod och ser fram emot fina dagar med fågelsång och ett gott humör.
      Kram till dig ❤

      Gilla

      1. Alla har sin rätt till att må dåligt vilket inte ska förringas av andras ev värre mående, var och en har sitt att släpa på. Skratta för sjutton, det är så jag överlever gnölet och motståndet kroppen bjuder. Kramsingen!

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s