Argbigga

Så kallade min far mig för när jag var liten och en bit upp i den då icke uppfunna tonåren. Hade väl humör då också fast jag glömt det mesta. Hade inte så mycket att vara arg över, vad jag minns. Kände mig nog mest flat och intetsägande precis som jag ser på mig själv idag. Ytterst sällan jag tar till humöret.

Men det gör en del andra och det är inget större fel i det. Alla ska få komma till tals, även om meningarna skiljer sig åt.  Vill berätta om ett svar jag fick inne på en annans blogg. Jösses, det nästan osade svavel. Väldigt bra för då fick jag något att skriva om.

Det är nu närmare trettio år sedan jag började i hemtjänst och blev kvar där i tio år ungefär. En väldigt betydande del av mitt liv. På den lilla orten fanns det gott om behövande och vi hade en hård och rättvis chef. Alla jobb skulle ”ut”, som det hette. Betydde att ingen skulle behöva vare sig vänta eller bli ovarsamt omhändertagna. Alla hade sina tilldelade uppdrag och dubbelgång var helt uteslutet på den tiden.

Det fanns en innegrupp, och en utegrupp som åkte runt på landet. Jag hade förmånen att arbeta i båda lagen eftersom större delen av gruppen var flexibel. Några naglade sig fast i innegruppen för det var liksom lite enklare. Inte så mycket åka under kalla vinterdagar och nätter och lätt att befinna sig inomhus och på samma ställe. Inget ont om det heller. En del vill ha det så.

Den stora glädjen var just att få vara med om att möta människor i de övre åldrarna, ja även yngre fanns. Det betyder att samvaron med de behövande var det som gav arbetsglädje. På den tiden lagade vi maten åt alla i deras hem. Någon ombesörjde morgonuppstigningen med ev duschning och frukost och sedan skalades potatisen, eller något annat, och man tog ur frysen upp det som skulle tinas. När nästa kom vid middagstid, efter att alla ”städningar” var klara, hade bara att dona med lite mat och att sedan slå sig ner och samtala en liten kort stund. Otroligt mycket har jag fått höra och det är det som betytt så mycket. De hade så mycket att berätta ur sina liv. Och jag med alla de övriga arbetskamraterna tog oss den stunden. Det var den enda stunden vi kunde sitta ner och vara ”sociala” för det skulle vara mer förberett till nästa arbetskamrat som kom mot kvällningen.

De riktigt sjuka fick vi ta hand om själva. Själv lyfte jag sönder ryggen när jag en morgon, efter att ha gjort första jobbet med att duscha en farbror som nätt upp kunde gå. Men in i sitt lilla toautrymme skulle han fast han knappt fick plats själv. Så skulle jag trängas där också och var tvungen att samtidigt duscha och tvåla in, hålla en hand någonstans på hans kropp så han inte skulle rasa av stolen. Där kom första vridningen i ryggen och jag kände att det hände något som inte var bra.

Nåväl, iväg till nästa farbror långt ut på landet. Han låg i sin utdragssoffa i köket och vi hade instruktioner på hur vi skulle sätta foten i sängen och lyfta upp honom. Där small det. I samma ögonblick insåg jag att ”nu gick jag sönder”.

Trots fruktansvärd smärta kunde jag genomföra arbetet med lilla farbrorn och faktisk under två dagar till, behärska mig och fortsätta jobba. Men sen föll världen samman.

Efter ett halvt år, till och från med sjukskrivningar och arbete, så hamnade jag äntligen på operation. Ett stort diskbråck blev kontentan och det var inte farbrorns fel. Ingens fel av de behövande, utan ett omänsklig arbetsåtagande som aldrig en snickare eller metallare skulle gå med på. Vid dessa två tillfällen skulle det ha behövts dubbelgång men som sagt, det existerade inte och tilläts inte av arbetsledningen.

Det är nu så att en del har inte kropp för sådant fysiskt arbete, och att jobba i 9-10 dagar i sträck är heller inte mänskligt, och all den stund det ofta är de som har små barn, man och hem som ska flyta på som vanligt. De flesta kvinnor säger inte ifrån när de känner att de inte klarar av, vare sig stressen eller vissa moment inom vården.

Så har vi hurtbullarna som är som ardennerhästar. Urstarka och ofta ganska vresiga människor som tycker att ”det där är väl ingenting – jag gör ju precis samma saker”. Nu generaliserar jag kanske någon tycker men, jag syftar helt på vad jag erfarit själv under den där tiden.

Idag vill jag inte ens tänka på hur de har det inom det här gebitet. Jag ser hur de cyklar som skollade råttor emellan jobben här i stan. Ständigt på språng efter klockan som säger att ”någon tid för att ta dig från A till B, räknas inte. Hur mår de? Jag bara undrar.

Som avslutning kan jag berätta att en god vän till mig som fortfarande håller på, för hon har bara ett år kvar till pensionen. Med hela kroppen fylld av muskelfästesinflammationer gör hon sina dagar tills hon rasar och blir tvungen att sjukskriva sig en vecka och äta Pronaxen. Så håller hon på eftersom en utsliten, ponera UTSLITEN kvinna inte blir hörd av vare sig vården eller samhället OCH framför allt inte av oförstående argbiggor som basunerar ut sin självgoda vrede i en blogg för att vederbörande inte begriper att titta lite bakom orden.

 

 

 

 

En reaktion på ”Argbigga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s