Mer från tiden i hemtjänsten

Som tur var så hade vi en chef som älskade att sjunga.  När det blev aktuellt att en musikpedagog från Linköping skulle komma och gästa oss – brukare och personal, blev det en vändning utan like.

Jag med mina sånger och gitarr och två till ur personalen anmälde vårt intresse att få vara med i ett eget musikaliskt projekt, ja, då var lyckan total. Vi fick oss tilldelade att arbeta med musik ett par timmar i veckan – på arbetstid.

Vi samlade ihop en hög av åldringar (detta var inom servicehuset) och satte igång. Vi tog enkla gamla sånger och till vår förvåning var det inte många som snubblade på vare sig sången, texter  eller röstresurser. Det blev en grupp av Demens Afasi och Stoke och vanligt gamla och friska. Fast de friskt gamla droppade av vartefter. De tyckte nog att vi hade för enkel repertoar. Därtill att de förmodligen inte ville vara samman med de som hade drabbats bra mycket hårdare av ålderdomen. Lite skämmit, kanske rent av.

Nåväl, alla blev naturligtvis inbjudna och det sållades, som sagt, bort av de som inte ville och återstoden var de som vi egentligen hade som mål. Att träna talet och finna glädjen åt dessa som pratade med sig själv i spegeln eller de som förblev tysta eftersom ordförrådet hade försvunnit och de som av stroke hade mist så mycket mer.

Så döpte vi sånggruppen till DeFaRo. Någonstans finns vår signatursång liggande i mina gömmor. Den lärde de sig utantill och antalet sånger var inget problem att utöka, för gamla sångtexter och melodier fäster i ena halvan av hjärnan på grund av att inlärningen fäster sig kvar i lustcentret, och de talade orden ”språket” som man sedan lär sig i livet sitter i den andra halvan. Så förklarade pedagogen som vi fick komma på kurs hos. Vad hon trollat fram under åren med gamla och tysta människor lyssnade vi på – och häpnade. Vilken lärdom vi fick!

Så skulle vi göra vårt första framträdande naturligtvis. Vi hade tränat och alla var överlyckliga för att få vara med om något så stort. En liten kvinna, tunn som en fågel och väldigt pippinett hade totalt tappat sin kommunikation. Men sjöng gjorde hon i refrängerna. De satt. Just den här lilla damen hade inga tänder och när hon sjöng ut, med en liten hatt på huvudet och med strålande ögon, för full hals oande med så gott det gick fram till: ”SE MEJ FÖR HÄÄÄÄR ÄÄÄÄÄR JAG” från Ainbusk Singer, så gick vår enhetschef utom dörren en stund, för han grät av rörelse.

En annan dam som nästan helt tappat språket kunde inte hänga med i de nyare texterna men vi fick henne en gång att sjunga 10 verser av ett gammalt skillingtryck. Dessa sånger gjordes på 1800-talet och naturligtvis hade hon fått med dem genom modersmjölken. Helt prickfritt flödade orden.

En annan positiv åtgärd använde vi när vi var ut och gick. De flesta gamla drar benen efter sig och det är fullt förståelig, men när vi gick i takt och sjöng: ”Vi går över daggstänkta berg fallera”, så kunde det verkligen gå undan om vi ökade takten i sången lite grann.

Om jag får råd ska jag skaffa mig en ny gitarr. Det finns otroligt mycket att kunna bidra med inom demensvården. Jag är ju också pensionär idag och vem vet hur länge. Får ta itu med den funderingen till vintern. Då behöver inte bara jag muntras upp. Halt och kallt och fyyyyy…

Sitter med öppen balkongdörr och hör hur barnen fortfarande är på bollplanen utanför. Det är sommar och jag njuuuuter.

 

2 reaktioner på ”Mer från tiden i hemtjänsten

Lämna ett svar till Laila Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s