Fredag och kväll

På balkongen står ett glas vitt vin. Odrucket. Sjön ligger blå och vacker som en bild av det fulländade. Det som skapats av tidernas gång. Planetens tillblivelse och oförutsägbart är det för en liten människa som står och glor i ett höghus tio våningar upp.

Innanför balkongdörren står den stora tv-skärmen. Där sjungs det ”på gränsen” och kronprinsessan får sin uppvaktning av media, och på en annan kanal sveps ett lik in i en plastpåse av större format. Det finns en röd knapp på min dosa.

Vilket är det som är ”världen” och ”livet”? Där ute finns de andra. De som lever med varandra. Här finns bara jag. Jo, en hund har jag som följer varje steg jag tar. Går jag till köket så följer han och ser så förväntansfull ut – sätter jag mig vid tvn så lägger han sig bredvid i soffan – sitter jag, som nu,  vid datorn ligger han bakom stolen på golvet. Alltid med. En följeslagare utan ord. Oförbehållsam i sin kärlek som grundar sig i behov – av föda, promenader och mat. Ett kli under hakan och lite rufsa om i pälsen, så är han tacksamheten självt.

Saknaden är stor efter den som gjorde så för mig. Rufsade om i mitt hår – klappade mig på kinden – lagade den godaste maten – tog mig till platser med överjordisk skönhet – ville vara nära i varje ögonblick – en ständig följeslagare. Saknaden är stor.

Men gråten är borta och glädjen finns där. Inser hur liten och obetydlig en tillvaro kan vara men ändå finnas till och vara tacksam. Njuta av varje ögonblick som var – som är och ska komma. Vad kan en människa mer begära?