Pipdjuret och den stora Tystnaden

 

Bamse har ett par stycken som ligger på golvet. För det mesta ligger de orörda men när han har badat vill han leka med dem och (förstås) om jag anstränger mig lite för att roa honom. Då kommer han i lektagen och är lycklig en stund.

När jag funderar om livet och hur det är just nu, så kan jag konstatera att det liknar det jag upplevt förr. När min dotter gick bort hängde det och släpade av människor omkring mig/oss och lika plötsligt försvann de när det gått en liten tid. Den stora tystnaden infann sig för första gången. Ganska ruggigt var det för jag kunde då inte begripa varför det blev så tyst. Idag begriper jag det utan att känna mig bitter. Det var längesedan. Men det var lite konstigt att det upprepades när jag blev änka tre år senare. Hi och hå och haleduttanemej. Efter ett halvt år blev det tyst som i graven. Nu var det väl färdigsörjt och på den tiden drabbades jag av försörjningsmani, som tur var, för äldste sonen fanns ju kvar och han och jag skulle klara oss utan make och pappa. Fick tag i ett arbete och så rullade det igång. Hälsosamt i det läget som var, men genom åren har jag många gånger funderat på sonen och hur han upplevde dessa år. Likaså min egen förträngning.

Krasst kan jag konstatera att det blev likadant den här gången. Nu har det gått ett halvt år och den stora tystnade är ett faktum. Nu är den väldigt påtaglig. Börjar förstå att detta fenomen ska jag igenom igen. Just nu kan jag skoja om att vara som ett av Bamses pipdjur som ligger på golvet och inte ger ett ljud ifrån sig förrän någon tar upp den och kastar iväg den. Jag är ett pipdjur. Reagerar inte förrän någon ringer vilket det inte gör, eller när jag tar mig ut bland människorna för egen maskin.  Jag är ju mobil och det är oftast jag som söker kontakt. Det här är lite oroande för nu – så här dags i livet – nu vill jag inte längre. Blir bara så trött och det här med familj eller vänner spelar inte någon roll längre. Jag skulle kunna ge mig iväg och ingen skulle sakna mig. Min son ringer aldrig och sista gången dottern ringde härom dagen, så hade det gått en månad.

Röker som en borstbindare och piper med hög röst när någon klämmer på mig. Bara för att det ska höras att jag lever – just i den stunden – att jag är lycklig just då – sen ligger jag åter där på golvet och samlar damm.

Visst var det en ganska annorlunda liknelse på en livsfundering i stunden som är – precis just nu – igår – i morgon.

Det jag kallar projekt är det enda som får mig ur sängen, och så lilla Bamse förstås. Få färdigt det jag föresatt mig. Ler in i kameran och ser hur fräsch ut som helst när det ska fotas för reklamen. Ha och ha… om de bara visste. En kvinna lade en kommentar på FB när hon såg bilden på mig och tyckte jag såg livsbejakande ut. Störtlöjligt. Hon känner mig lite grann men vet så väl vad jag gått igenom. Så frågar jag mig om jag är likadan. Ytlig och rädd. Vet inte, för jag har inte haft någon nära vän som mist sin livskamrat och hamnat i depression. De lever hela bunten. Än så länge.

Tur att jag har några inom dessa ”väggar” som jag vet; både förstår och fattar hur det kan vara och kännas. Ja, ja, jag vet. Alla har sina sorger. Det har jag alltid hållit framför mig som ett stort rött plakat. Men nu skiter jag i det. Nu är det jag som gäller. De få åren som finns kvar av det här livet ska jag inte behöva känna mig som ett pipdjur bara för att någon klämmer på mig. Inte vettigt på en fläck.

Herreduminskapare vad skönt att få lyfta på soptunnelocket. Phu!

 

 

5 reaktioner på ”Pipdjuret och den stora Tystnaden

  1. Det är konstigt det där med den stora tystnaden. Jag tyckte det blev för mycket för tätt inpå och sedan när jag kände att NU vill jag/orkar jag med folk – ja, då var de puts väck! Konstigt hur vi människor beter oss egentligen…

    Gillad av 1 person

    1. Ja, det är väl fullt förståeligt egentligen att det är mycket precis när det händer och det få man liksom ta, eller hur? Men sen då? 😉 Vart tar alla vägen?
      En replik jag fick när jag fortfarande var otröstlig efter fyra månader: ”Men nu har det ju gått så lång tid….. ”
      Och just den här gången blev jag opererad i magen två gånger efter dödsfallet plus att jag inte kunde mer än halta runt huset med Bamse pga den förbaskade ryggskadan.
      Men det är klart… man måste ändå förstå. De som säger så har aldrig utsatts för liknande situationer.
      Men inte utan – jag är trött på att vara förstående.
      Tack för att du gav en kommentar. Det visar att du vet vad det handlar om.
      Kram

      Gilla

  2. Jag vet också, och önskar dig kraft att vända tystnaden omkring dig till den kraft som skrivandet ger – du har den! Gör det du vill och kan, ta hand om dig och Bamse – och skriv! Bilden ÄR jättefin, du är inte ytlig och tom – du är rimligt ledsen och ensam, livet fortsätter ett tag till! Kramar

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s