Jag blev slagen

… av en tanke idag, när jag var ute på promenad med Bamse. Vid fotbollsplanen finns ett trådstängsel och på yttersidan såg jag en dam, där utanför på den lilla stigen, som skulle ta sig in vid hörnet dit mina egna steg skulle föra mig. Vi skulle korsa varandras väg och det gjorde vi eftersom jag sneddade på insidan av stängslet. Visst måste hon ha varit medveten om min existens, trodde jag, men icke sa Nicke. Med en meter emellan oss passerade hon framför mig och skänkte mig inte en blick.

Osynlighetsfenomenet uppenbarade sig för mig och jag tänkte som så; att om vi hade mötts ute i en öken eller på en isig tundra på Arktis – hade hon sett mig då?

Att inte bli sedd är förmodligen ett av det värsta som kan hända en människa. Nu menar jag inte just på det sättet, men det finns så många andra. Om jag går på stadens trottoarer ihop med en massa andra människor är jag lika osynlig. Jag tittar på de jag möter och jag blir så förundrad över varför jag håller på med det. Studerar detaljer och kroppsråk – kläder och annat tjafs som jag inte har någon som helst nytta av. Eller letar jag efter något odefinierbart? Kanske letar jag efter någon som ser mig? Det är tur att jag inte är totalt ensam i min värld för då skulle jag säkert bli riktigt galen, för det finns ju de som har det så. Oftast och med naturlig förklaring, gamlingar som tappat all kontakt med släkt och vänner. Alla är borta och troligtvis döda. De där som klarar sig själva och inte har hemtjänst eller annan service. De finns. Det är de där som ligger och dör hemma i sängen och inte påkallar uppmärksamhet förrän det börjar lukta lik i trapphuset.

Är jag burlesk? Jag skyller på damen jag mötte – för hon mötte ingen. Naturligtvis är jag inte arg på henne. Nej och nej, det handlar inte om det. Somliga vill inte ha kontakt och ok, hon hade säkert tankarna på annat håll och orkade inte vara human. Kanske hon hade tömt ut sin humanism på annan ort? Vad vet jag och jag dömer inte.

Men det slår mig varför jag, i all sin dar, sitter och skriver på en blogg. I princip är det likadant. Så den fortsatta tanken är om jag ska sopa igen spåren efter mig. Radera hela faderullan och inse att detta inte gagnar något som helst framåtskridande. Inte heller blir jag klokare på varför och en mapp på min dator kan vara lika bra, för den kaaaanske mina ungar (vilket jag inte tror) hittar när jag är borta. Kanske jag skulle skriva till dem istället? Föra en ensidig monolog om hur jag lever och har det 2017, kvinna/mor/farmor och 70 år gammal. För i efterhand, när jag är borta, tror jag att det blir mer intressant än i dagsläget. Inuti en mapp kanske jag kan vara ännu mer uppriktig för då behöver jag inte stå till svars för någonting. Känslor och åsikter ligger där och kommer att förbli oemotsagda.

Nu är jag taskig men ibland får även en sådan känsla med lite illvillighet komma på pränt.

Vem bryr sig?

2 reaktioner på ”Jag blev slagen

  1. Jag brukar heja på folk, ja inte på stadens trottarer, utan där man möter folk lite då och då. Hemma på gården och i parken och sånt. Alltid lika kul att se folks reaktioner… En del skiner upp och hejar tillbaka, en del låtsas som ingenting och en del ser rent förskräkta ut. En del stannar till och byter några ord ☺

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s