Deppighet

Tvi vale för detta fenomen. När mörkret blir för kompakt, ingen sol, och dessutom så halt ute att stegen inte går att sträcka ut ordentligt så får vare sig kropp eller själ någon energi att motstå den dova känsla av modlöshet som skulle kunna stärka immuniteten mot depression.

Om det har med hormoner eller vitaminer eller andlig håglöshet att göra vet inte jag. Men om man på detta lägger gammalt redan upplevt som drar ner energierna vet jag att det är näst intill omöjligt att komma på rätt köl igen.

Under det år som varit har jag varit nere i de djupaste svackorna som tänkas kan. Ändå när jag ser tillbaka så ser jag bara ett slätt mossbelupet landskap där jag då tog mig fram. Svackorna och de djupa hålen syns inte för det går inte att titta i krok. Vare sig åt sidorna eller upp och ner. Vad betyder det rent bildligt? Kanske att sinnet är så finurligt gjort för att vi över huvud taget ska kunna ta oss framåt? Överlevnad? Ja, kanske är det så enkelt som att ursprunget för vår levnad ligger väl förborgat inom oss, fast vi tror att det är något nytt påfund.

Varför skriva om det här kan någon undra, men det går inte att undvika eftersom någon ”omkring” mår dåligt. Vill inte komma med gängse trösteord som att ”ta dig i kragen” eller ”i morgon skiner solen på dig också”. Det hjälper inte för var och en måste ta sig över och igenom träsket för att komma till andra sidan. Hoppandes från tuva till tuva för att inte dras ner i djupet.

Motsatsen ligger dold när man är riktigt nere. Det finns ingen sol på en blå himmel – ingen ljuvlig doft utefter vägens kant – ingen fågel däruppe som kan bevisa att livet pågår för fullt – ingen hand som kan ge tröst. För det är det vi behöver, vi som upplevt detta. En hand eller bara någon som lyssnar – som ger ett hummande till svar istället för en massa ord. Orden är ett mänskligt uttryck som inte ligger längst där inne i ursprunget av självläkande. Själen är tyst och det är svårt att lyssna till ingenting.

AaaaaaUuuuuMmmmmmmmmmm

 

 

 

4 reaktioner på ”Deppighet

  1. Att bara vara där för någon, dela stunden och tystnaden. Lugnt och stilla. Närvaro. Samvaro. Så svårfunnet idag – folk verkar livrädda för tystnaden, varje sekund verkar ska fyllas med ljud. Oljud.
    Kram ❤

    Gillad av 1 person

    1. Men å, så roligt att höra av dig. Trodde jag tappat bort dig alldeles. Hoppas att du lever väl och har hälsa och familj intakt. Och att du skriver vidare.
      Nu fick jag en kick om att leta reda på din blogg igen och förstå att det finns människor som har optimism och kärlek kvar. Kraaaaaaaaaaam ❤

      Gilla

Lämna ett svar till bergalott Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s