Treo

Säga vad man vill om medikamenter. Treo är den som ger mig lite djäflar anamma. Nu har jag gått igenom det övriga registret av tillgängliga medel mot smärta och inflammationen i överarmarna och ingenstans har jag funnit att de gör någon som helst nytta. Över en månad har gått och idag tog jag en Treo. Ha, livet blev helt plötsligt lite ljusare. Fast solen därutanför skiner som en sol, så kanske den har skickat in lite av sitt överflöd till mig.

Stackars de som går med ständig värk någonstans i kroppen – eller hela kroppen. När hela systemet brakat samman och livslågorna förtvivlat kämpar sig igenom det töcken av smärtlindring för att få hjärnan att signalera överlevnad. Hujedamej.

Jag har alltid fått vara frisk, påstår jag när någon frågar. Men i backspegeln har det visst funnits tillfällen när kroppen brakat samman. Men det kommer inte hjärnan ihåg. Det var tydligen inte så viktigt för jag säger oftast ingenting. Det har, enligt mitt förmenande och egen upplevelse, infunnit sig någon form av självhävdelse hos berörd frågande person när jag någon gång har beklagat mig.

Men… nu finns de som hjälper till med något positivt också. Utifrån deras egen skröplighet. Rekommendationer om ditt, datt och dutt för att ge mig redskap att pröva. Ofta är det sådant jag redan vet, men som jag låtsas att det är nytt och med ett förnöjt ahaaa, så tackar jag och faktiskt… jag sätter igång. Motionscykeln som står dammig mitt i stora rummet får sig en duvning och det gummerade gummirepet som hänger i spaljén får sig några ryck. Dååå känner jag hur duktig jag är –  och glömmer det nästa dag.

Kan det vara lathet? Javisst fasen är det så. För när kroppuslingen signalerar fara så lägger den sig till vila. Oftast med en bok. Lätthanterlig och tankemässig flykt in i något avfjärmande mot den egna agan till framåt.

Den där Treon verkar precis i det här ögonblicket och jag tror att det lilla stänk av humor som jag har kvar, håller på att leta sig upp till ytan. Det som varit, iaf för mig, en räddningsplanka när livet varit för påträngande av bekymmer. Ibland har det blivit lite i fånigaste laget, men vad gör det? Dessutom har jag sjungit mig frisk många gånger. I tisdags kväll var jag och sjöng och blev med på ett foto som lades upp på en facebooksida. Herre du min skapare så jag såg ut. Hade ändå långa västen på mig för att skyla de där två som hänger nere vid midjan. Gnyyyyyy… så skämmit!

4 reaktioner på ”Treo

  1. Nämen A-Lott??? Nu skäms jag 😦
    Varför har jag fått för mig att du inte använder din blogg? Jag har precis för mig att du nämnt någonstans (var?) att du gett upp det här? Minns att det gjorde mig lite ledsen. Men nu upptäcker jag plötsligt att det finns massor av inlägg på din blogg. Inlägg som jag missat.
    Jag har fokuserat på din skrivstuga på FB och helt missat det här …
    Fast jag blir faktiskt lite glad av den här upptäckten :), även om jag bannar mig själv för att jag inte varit här och kollat läget på så länge …
    Lördagskram till dig min vän 😀 ❤

    Gilla

    1. Just det … skulle ju även nämna att jag inte kunnat hitta något som hjälper mig lika bra som Treo. Det gäller bara att ta det med förstånd, för jag har hamnat i ett beroende ett par gånger. Det är lätt att göra det med Treo. Man får inte ta det för ofta.
      Men jag känner som du. Ibland är det bara Treo som hjälper … 😉

      Gilla

    2. Men du behöver inte skämmas juuuuhuuu…
      Jag stängde av ett tag för jag orkade inte ta in mer än vad jag kunde ge. Orden tog slut. Tänkte att jag ger faderullan i alltihop, men så började jag skriva lite i stugan på facebook och det lossnade lite för jag fick lite respons.
      Dagar och nätter är tomma på ord och visst, jag ska väl vänja mig jag som alla andra, att livet måste gå vidare. Saknar att ha någon nära att slänga ut ett ord eller att bara höra att någon finns bredvid.
      Det svider i själen av tankar som egentligen inte borde finnas där och nu när det gått året runt och 2017 kan betraktas som avklarat och ligger i sopsäcken, så börjar kroppen reagera på de underligaste sätt. Med det så kommer tankar om ålderdom och svikna förhoppningar att det finns en framtid i glädje och framför allt återvunnen styrka. Men nej. Nya strapatser och nya något krympta mål är framtiden. För jag tror och hoppas att jag ska ha en sådan.
      Kram och välkommen fast vi alltid ändå, har kontakten kvar. ❤ ❤ ❤

      Gillad av 1 person

      1. Med dina ord förmedlar du dem stunder av smärta och glädje som kommer och går i ditt liv. Du visar på så sätt att du lever och fortsätter leva, och beskriver så fint och ärligt hur allt pendlar mellan ljust och mörkt. Att det gör så genom hela livet …
        För mig är det en tröst. Jag önskar ingen att ha ont, men tror att ett visst mått av smärta är att föredra … OM det är priset för att få känna något alls, även glädje. Det du förmedlar ger mig hopp om att det finns liv även för mig framåt i tiden, på gott och ont. Att dem stunder jag känner mig som död inombords inte är permanenta …
        Söndagskram ❤

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s