Det är söndag och jag har tillbringat läget i sängen under 11 timmar. Var upp en sväng vid 3-snåret och fick lite i krävan. Vaknade och kände att; det här var det jag behövde. Har slutat med Citadonet och övergått till Iprem och Alvedon. Fått igång magen och känner en viss lättnad i båda armarna plus en sådan även i den nedre regionen. Förstås.
För att prata lite mer skit så skiner solen i dag. Det är nu en världslig sak men den befrämjar humöret som ger lite av återkommen livslust. Hjärnan är klarare och om det beror på solen eller om det beror på allmäntillståndet vet jag inte. Hjärnan tar kraft av båda.
Något som bevisar att det är bättre är att jag känner mer saknad över att inte ha någon att prata med. Motsatsen uppstår när kroppen mår dåligt. Då vill jag bara vara ifred. Inte ens svara i telefonen. Blir som katten – drar mig undan.
En annan sak är att jag ser mig omkring och känner en smula lust till att få allt överstökat för att ta fram dammsugaren, tvätta golven, plocka undan kläder som ligger lite här och där, slänga ut mattan i hallen som jag tror börjar lukta illa efter alla ut och intåg med snömodd och grus. Bamse måste ju ut minst fyra ggr om dagen och tack för det. Vad skulle annars blivit? Horisontalläge?
De där kängorna med sina gamla dubbar av järn har dessutom gett hallgolvet ett nytt mönster. Stora bruna fläckar som inte går bort. De har trängt ner genom linoleumets yta och det får jag väl stå ut med eftersom jag inte har någon tanke på att flytta. Om jag så skulle göra så måste jag åtgärda det förmodligen.
Ett vardagligt bekymmer kan vara trösterikt att se fram emot när kroppen kommer i balans igen. För jag tror inget annat. Kvar står frågan: Vad ska jag lära mig utav det här? Har jag inte fått nog av tilldelade uppgifter för att förkovra mig i livet skola? Listan är lång och jag tycker nog att det kan få vara slutskolat nu. Iofs så tar inte livets skola vare sig sommar, höst eller sportlov. Hmmm…
bergalott 
Gott att höra att du börjar få lite ork igen – men ta det lugnt! Har du sett att jag för ögonblicket (beroende på hur det går med Vimsan som fortfarande gömmer sig) är fodervärd för en liten Molly – en röd cockerspaniel som behövde ett nytt hem. Hon är nio år, lugn och fin – och får ut mig! Som sagt, två vändor idag redan… Krya på dig, hoppas du får hjälp av terapeuterna i morgon – vi hörs! Kram på dig
GillaGilla
Jo, jag såg att det tassat in en gosig Molly hos dig och det ska jag bara tala om att hund och katt går hur bra som helst ihop. Även om de är totalt främlingar för varandra. De löser det hela själva.
Molly (Helenas) har vant sig vid två katter och båda gångerna är det nog så att det varit katten som tagit de första stegen till den nya familjemedlemmen. En hund lyder ju order vilket katten inte gör, så om inte hunden är aggressiv av sig så har du förmodligen funnit en kompis som kommer att ge dig nya livsandar under våren.
Kan se bilden framför mig. Du först med Molly och så Vimsan efter i makligare takt. 🙂
Kraaaaaaa aM
GillaGillad av 1 person