Jo, jag finns kvar

Bör väl teckna ner lite, fast det inte finns så mycket att dividera om. Eller så har det hänt en hel del om jag tänker efter.

Brakade igenom mentalt och fick ett utbrott som inte är upplevt på många, många år. Det var i samband med övning inom den lilla teatergruppen som det hände. Efter det som kom tankar på vad som är vänner och vänner. Ett sabla tjat om det egentligen. För vad är en vän? Tänker att en vän vet vad mina barn heter och snudd på vad mor och far hette men det kan jag avstå som krav eftersom man inte talar så mycket om de som är borta. Inte nu vid min ålder. För vänner kan visst dyka upp i den senare delen av livet.

Nåväl, nu är både den lilla sånggruppen och teatern med en del av samma medlemmar borta för evig tid. Äntligen sade jag ifrån och för att vara jag, så är det ett stort steg. För den väl inprogrammerade fasaden av hurtighet och välvilja sitter både sorger och ofördragsamhet som inte vågar visa sig förrns det är för sent. Då har helvetets portar öppnats och det finns ingen återvändo. Lagt kort är lagt – kasta in handsken – eller vad det går att säga i frågan.

Just nu sitter jag och skriver ner om mitt liv. Känner att det börjar bli dags att förklara vissa saker som skett och hur skeenden har passerat som bör förklaras för mina barn. Det är ingen officiell handling utan det blir något att läsa den dagen jag är borta, så de inte behöver fundera på vem jag var och hur jag levde och hur jag fungerade. Det är första gången jag använder ett alter ego fast alla vet att det är jag förstås. Eller rättare sagt, så är det nu upptäckt från mitt håll att det är väldigt lätt att skriva i tredje person singularis. (De` du Margareta 😉 ) Perspektivet blir större och det går att bli lite mer objektiv.

Bla bla bla… tja, jag finns kvar och har fortfarande en form av styrfart men jag har det jä..t tråkigt. Moa ha ha ha ha… 😀

 

 

10 reaktioner på ”Jo, jag finns kvar

  1. Undrade just var du var – heja för utbrottet! Behövdes städas ur dig, det finns andra sammanhang för dig där du kan sjunga och spela teater. Tråkigt, ja det har både du och jag, Molly hindrar mig från att alldeles gå sönder av tristess. Hon får ut mig, vi har just kommit in efter en timme ute. Nu ska jag fika. Hoppas du håller ihop tills vi ses – jag ska till Kopparberg på 75-årsfest ihelgen, har inte stor lust, men … Eftersom jag måste hämta Molly någonstans kan jag tyvärr inte komma förbi – men längre fram, du hit eller jag dit! Stor kram på dig, inte sjutton minns jag vad du förmodligen berättat att dina föräldrar hette – men jag vet någotsånär vem du är. Och, det är lättare att skriva med ett aler ego. Jag har just blåst lite liv i Agnes igen.

    Gillad av 1 person

    1. Vet du Margareta det där med att veta vad föräldrarna heter var att ta i i överkant från min sida. Men ett är säkert att det går att få nya stabila vänner på äldre dagar, det har jag fått erfara. Sådana där som delar med sig och frågar lite.
      Jag hittade en gammal reflektion jag gjorde/skrev ner, för länge sedan då jag var med L upp till hans bror. Där skriver jag och undrar vad i he..te jag har där att göra. Jag blev aldrig involverad i samtalen för det handlade bara om vad de hade för intressen. Herregud vad jag baxnar över min egen flathet i olika sammanhang och det känns faktiskt riktigt skönt att kunna ta itu med falserierna. Mina egna alltså.
      Vet du om Margareta att när du skriver så känns det i orden du präntar att du funnit en ny kraft på något vis. Luft liksom och tänk… jag tror det beror på lilla Molly. För hur det än är så hade jag inte haft Bamse att ansvara för och gått ut 4-5 ggr om dagen, så vet i 17 om jag suttit här idag.
      Puss ❤

      Gillad av 1 person

    1. Jo, så är det. I nöden prövas vännen.
      Det är också en markering i mitt inlägg som kanske inte syns eller framgår så tydligt och det är att själv vara den som ställer upp när det händer.
      Det gäller att ge och ta och vid min ålder borde jag veta hur det ska vara. Men det är lite konstigt med ålderdomen och hur den utvecklar sig i det sinne man har. Min har i dagsläget skapat en nedåtgående spiral i ensamhet och troligtvis är den självvald. Något är fel och det ska bli intressant om jag reder ut det.
      🙂
      Tack för att du ger respons!

      Gilla

      1. Jag tror att perioder av, mer eller mindre, självvald ensamhet hör till livet. Oavsett ålder. Under många år var jag själv men söker nu umgänge igen. Det är inte så lätt – vare sig att våga eller hitta nya vänner. Men det går. Specialintressen hjälper till. Jag har fått många nya fina vänner genom stickningen ☺

        Gillad av 2 personer

      2. Det där stämmer också. Och att ha gemensam nämnare är alltid en tillgång, men som äldre omges man av äldre där den där finstämda känsligheten om hur varsam men bör vara mot varandra har trubbats av något. Så har jag nu fått uppleva och det har gjort mig både nere och trött. Men det är bara att ta nya tag och jag har ett intresse även i att skriva, och där ska jag försöka utöka och finna likasinnade. Teater är och kan vara påfrestande på många olika sätt. Ibland rivs det upp gamla känslor som man inte trodde fanns kvar. Du har din stickning och den resa du gjorde måste ha varit fantastiskt fin. Det lyser värme om bilderna och personerna. 🙂

        Gilla

      3. Skrivandet är som stickandet – engagerar alla åldrar. Det är bra, för jag tycker det blir ett annat (bättre) samtalsklimat då. Hoppas du hittar nya vägar som leder till nya vänner ❤

        Gilla

Lämna ett svar till Laila Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s