Ser mig omkring

Efter mitt eget traumatiska år med det ena och det andra så har jag blivit så pass att jag kan se mig omkring på människorna i min omgivning. Förr var det inget problem, men jag har varit så försjunken i mitt ”eget”, så det har inte funnits en möjlighet. Visst har jag lyssnat men utan att kunna ta tag i det. Helt introvert (ett populärt uttryck numera).

Min sonhustru 46 år, har hjärtfladder. Igen. Unga människan. Och jag har inte varit involverad för tydligen har de varit av den åsikten att jag har nog med mitt. Visst är vi lite tokiga lite till mans/kvinns?
Första gången det hände var hon till Karolinska och frös den knuta som ligger närmast sinus. Det har fungerat under ett år men nu ska hon dit igen. Fungerar det inte den här gången så blir det pacemaker.  Grååååååt….  Hon som är den som kan kallas den mest friska människa som håller sin kropp i trim, äter sunt och motionerar, inte röker eller dricker sprit, men… jobbar heltid med barnomsorg och under flera år har hon varit mamma till sina föräldrar. Två sjuka människor som inte kan ta vara på sig själva. Det betyder att hon utöver sin egen familj måste räcka till utöver. Kontentan, vad jag kan förstå och vad också min son håller med om är, STRESS.

Siri 81 år, min goda vän en trappa upp, har inga tydliga men efter sin operation av en stor cancertumör varvid stora delar av tarmen gick upp i rök och har efter det en påse på magen. Aldrig klagar hon. När jag frågar hur det är så låter det: tja det knallar på. Lite trött bara. Men jag tänker; hon har ändå cancer och hur länge….

Min goda vän 75 år, som hjälpte mig med deklarationerna är böjd av värk i ryggen. Ser sliten ut i det stora hela men håller masken stenhårt när hon ger sig ut på dans. Jag kan endast hålla hennes fötter a´jour och det gör jag gärna.

Min syster 77 år, har legat något dygn på observation och jag vet ännu inte resultatet. Hjärtat skenar och hon har inte ork att ta sig från vardagsrummet till köket utan att bli andfådd. Inga besked p.g.a att läkaren måste tala med hennes dotter för syrran själv kommer inte ihåg något bestämt längre. Hon kan hitta på för att inte visa att hon inte vet. Alzheimer.

Hennes dotter 50 år, min allra goaste släkting går under av att hålla sin kropp i någorlunda ordning trots sina inflammatoriska småmuskler. Därtill att behålla livslusten hos sin 17 åriga dotter som gråter och bara vill dö. Asperger och hela det paketet att slåss emot och aldrig har barnet haft en enda vän. ”Ingen skulle märka om jag bara försvann. Jag är som en glasbit. Alla ser rakt igenom mig”, säger hon och gråter. Ytterligare… en son med ADHD mild form. Och en glömsk och ganska krävande mamma.

HUR FAN ORKAR DE?

Ok, jag har varit frånvarande sedan januari förra året men nu är jag på banan igen. Ser mig omkring. Lägger i en växel med djäflaranamma och med lite medikamenter så kan jag äntligen släppa greppet om mig själv. Ett stort steg för mig men ett litet för mänskligheten. Hehehhee…. 😀

 

 

 

2 reaktioner på ”Ser mig omkring

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s