Hemma igen…

… och helt plötsligt försvinner all energi. Den långa turen söderut var ren vederkvickelse och jag hade svårt att lämna husbilen och ta mig hemåt. Ingen entusiasm att åter vara i hemmet med allt som finns av bekvämlighet. Hmmm… har jag en vandrares själ i blodet?

Möjligheten finns att fler än jag känner samma sak. Min generation fick vara med om att ta en tur med bilen, som det hette. Morsan fixade fram förnödenheter att inmundiga och vi ungar i baksätet tyckte att allt var ett äventyr. Ett sådant kan säkert inte kallas ”äventyr” idag. Målen är viktigare än resandet har jag så smått förstått.

Men denna resan, som varat några dagar, hade faktiskt ett bestämt mål. Att träffa en för mig helt ny människa i verkliga livet (borde väl skriva irl, men varför anamma precis allt? Det är som med RIP som används oftare än de ord vi har i vårt alldeles eget vackra, svenska språk, ”vila i frid”).

Hon kom emot mig som en frisk vind och vi trivdes tillsammans. Hon gav och jag tog. Ibland blir det bara så.
Men en sak har jag kommit fram till och det är att jag lyssnar mycket mer nu för tiden. Lutar mig lugnt tillbaka och lägger in en fråga här och där. Det bekräftades i mötet senare, då jag mötte Lennarts dotter. Tror att hon aldrig någonsin under alla de åren då han levde, fick ur sig så mycket ur hennes nuvarande och dåvarande liv. Ett framsteg i mina ögon, eftersom jag alltid varit någon som befunnit mig på sidan om hennes pappa. Nu finns han inte mer och jag föreställde mig att han satt bredvid mig när jag åkte genom trakter han brukat och levt i. Lite nostalgiskt, men väldigt läkande för min del. Kunde styra kosan hemåt med ”full pott”, s.a.s.

Här är så tyst. Det tycker även Bamse som äntligen får vila öronen efter allt brummande. Han har även haft det väldigt roligt. Många kisspauser och fritt löp att nosa sig fram till egna erfarenheter. Endast en gång tittade han fundersamt på mig när jag tvärbromsade mitt i natten för ett rådjur som jag höll på att klippa. Men med försiktig framfart i den fantastiska sommarnatten klarade det livet med ett hårstrå.

Sammantaget kan jag reflektera över att jag ska följa livets flöde. Ta stunderna som de kommer och ta väl till vara det som återstår.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s