Tänk, att inte få ha det värst…

… återspeglar sig om och om igen. Tur är väl det, för annars skulle offerkoftan bara bli tjockare och tjockare.

Igår lättade en person hjärtat med att tala om hur situationen är för sin dotter. Bipolär schizofreni. Nyligen bekräftad och sannolikt finns diagnosen redan registrerad i flickans journaler.
Mitt hjärta blöder för flickans skull och mitt hjärta rivs itu, precis som mammans, som ännu några år har barnet inom hank och stör. Förtvivlat ringer hon till vederbörande doktorer för att få råd och hjälp med situationer som hon inte känner igen sig i. En pågående utförsbacke som kräver en konstant sidoblick på barnet som rasar ner i depression och ibland uttrycker att hon inte vill leva. Barnet är en mycket intelligent flicka som vet vad som pågår men kan inte hejda sina impulser, när rösterna inne i hennes huvud beordrar henne till olika handlingar. (någon som läser detta vet mycket väl vem jag skriver om).

Så mötte jag grannkvinnan som åker som en jojo emellan onkologen och hemmet. Hur hon ser hur mannen hennes sakta men säkert tynar bort i sjukhussängen. Kan inte mer än säga att jag finns till hands. Handfallen står jag bredvid och ser hur en ung person upplever det jag själv fick uppleva för inte alls så länge sedan. Skillnaden är åldern. Visserligen fick jag uppleva samma skit när jag var yngre än vad hon är nu, men det förenklar ingenting. Nu är det hennes strid mot döden – med förnekelse och nyligen införstådd acceptans.

Så, inte har jag det värst. Har faktiskt aldrig haft det. Har alltid hållit mig till devisen att runt om finns större olycka och smärta än det som finns i min lilla värld. Men… att aldrig förringa det som pågår runtom den egna personen. Vi lever ju alla på denna jord och vår upplevelse av det som händer oss själva kan ingen förneka. Vi kan inte i sorgernas stunder rikta in oss allt för mycket på att världen där ute har oändligt mycket mer sorger än vad vi själva har. Inte i de stunder det pågår iaf.

Men aj katten, vad jag har ont i ryggen efter lördagens grävande 😉

 

 

 

5 reaktioner på ”Tänk, att inte få ha det värst…

  1. Å vad situationen med flickan låter svår, stackars alla inblandade – önskar att de kunde få bättre hjälp än de tycks få… Och din yngre granne och hennes man, och du och dina män, vi och våra barn, din rygg, mannen min, och fd mannen min – Alltihop är livet och döden, de finns hos oss alla i olika former – döden närmare för var dag – men än kan vi få ont i ryggen av att gräva (du) och efter att lassa in ved i källaren (jag), än stretar Molly och jag ut här i Sundbyberg vid 6-tiden varje morgon, hon är morgonpigg och det är inte jag. Än lever vi. Kramar till dig och de dina!!

    Gillad av 1 person

    1. Tack för responsen och jag vet att iom att du finns så har jag en ventil hos dig när det gäller tjejen. Hon har en otroligt stöttande familj omkring sig och mamman har i alla år hanterat henne suveränt. För visst fick du lite hum om situationen i boken mamman skrev?
      De har två mkt förstående läkare som följer dem och nu har åter satts in medicin som ska hejda förloppet något. Hon har haft den förut men någon, vid något tillfälle avbröt och tog bort den. Skulle inte ha gjorts.
      Ja du min vän, du skriver klokt och känner igen tankegångarna. Är så glad att du skriver tillbaka.
      Tänk att ord betyder så mycket ❤ ❤ ❤

      Gilla

  2. Ditt inlägg fick mig att tänka på frasen ”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Men att leva livet en lever är inte alltid lätt och det där med att någon annan alltid har det värre – den tanken kan ju göra vem som helst deprimerad! Självklart vet en ju att det är så, men just där och då när en själv mår dåligt så inte 17 hjälper den vetskapen till att få en må bättre…
    Kram på dig vänn-Ann ❤❤❤

    Gillad av 1 person

    1. Jo, jag vet. Tanken om att någon annan har det värre hjälper inte alla gånger. Men den är en liten hint om att livet, trots sina vedermödor, ständigt pågår utanför det egna helvetet. Men jag vet – det räcker inte till för somliga och mitt hjärta blöder för dessa.
      Många går händelserna i förväg och flickan som jag skrev om är i en zon, dit ingen kan nå på vanligt sätt. Ängslan över vad hon kan utsätta sig själv och andra för är skrämmande. När förtvivlan är så stor att ingen eller inget kan hjälpa.

      Tack Stick-ann 🙂 för att du orkar läsa vad jag skriver och att du skriver tillbaka ❤

      Nu ska jag släppa det som är mörkt och inrikta mig på lite positiva saker. Får se om det dyker upp något trevligare att skriva om under dagen 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s