Och… hur gör jag nu då?

Man ska ju alltid titta lite bakom varje människa varför den beter sig som den gör. Det är visserligen svårt, för det är ju ännu svårare att själv begripa varför man beter sig som man gör. Att kverulera som  psykolog ligger inte precis för mig, men vanligt sunt förnuft är inte så dåligt det heller. Eller hur?
Så här är det:

Jag har aldrig varit en telefonpratare. De som är sådana får gärna vara det. Det rör inte mig. Har respekt för varje människas val. Men av någon anledning har jag fångats in i ett nät som jag sprattlar omkring i. En s.k. god vän ringer mig var och varannan dag sedan hon gick i pension. Avslutar till 90% av dessa samtal med: Ja, då vet jag.
Jag blir utfrågad om vad jag gjort, gör och ska göra. Det är vad som händer i den kommunikationen och jag våndas när jag ser namnet på displayen. Alltså har jag nu efter nästan ett år av denna ”plåga” börjat undvika att helt enkelt inte svara på alla dessa signaler. Det kan tyckas fegt men jag har tänkt att hon ska förstå. Men naturligtvis kan hon inte höra vad jag tänker.
Visst, vi har haft många givande samtal och det är jag naturligtvis glad över, men då har det verkligen varit en tidsintervall emellan och det har funnits mycket att ventilera/prata/berätta om.Men det känns länge sedan. Det var då det, liksom.

Vem har kontrollen? Ja, inte jag, men efter ett sms i går kväll, som ännu ligger obesvarad i telefonen, där hon frågar om hon gjort mig något eftersom hon uppfattar det som att jag undviker henne, Ja, då måste jag återta kontrollen över något som kan leda till att vår vänskap blir avbruten. Nu är jag sådan att det inte bekymrar mig egentligen, för kan hon inte förstå mina väl uttänkta argument, så får vänskapen gå i graven.

Beskydda eller kontrollera för att tillfredsställa sin egen existens är inget ovanligt. Det finns så många sätt att göra sig ”behövd”. Göra sig oumbärlig, göra sig ömkansvärd, ja, det räcker för mitt enkla förnuft. Finns fler benämningar och fler tillvägagångssätt.

Nu har jag besvarat hennes sms: ”Jag undviker inte dig, men väl telefonen. Ringer i eftermiddag om du är hemma och vill visa möblemanget.” (hon har köpt lite nytt och möblerat om i sin lägenhet). Fick svar omedelbart ”Absolut du är så välkommen”.
Så i eftermiddag får jag se om denna lilla vink ska upp på tapeten eller om hon förstår ändå.

Det är en bra devis att ”sova på saken” och hoppas att det räcker men en natt. Nu har jag dessutom skrivit ner mina tankar denna morgon.

😀

(det gick bra och jag kände att hon förstod)

 

2 reaktioner på ”Och… hur gör jag nu då?

  1. Hm … ja, jag känner igen mig. Tycker att du är modig som vågar lyfta problemet, och kanske även riskera vänskapen. Det låter sunt i mina öron, mer sunt än tvärtom.
    Jag har relationer som jag funderar över. De gör mig kluven eftersom de både ger mig något och tar något. Det blir svårt att ändra situationen då. Om det kunde väga över mer åt något håll skulle det vara lättare … 😦

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Lollo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s