…. fast jag borde gå och lägga mig. Trött naturligtvis men det måste allt tömmas ur en del av den grå massan. Ska bara dra lite i fingrarna. Knak, knak… så där ja.
Har haft systra min på besök. Det gick riktigt bra fast det var liksom ”på håret” att jag inte körde hem henne en dag tidigare. Det är ju som att hålla på med barn på något vis. Tålamod och förståelse. Helst innan det händer. Förvisso hade hon skrivit en hel reseskildring om vår färd norrut som vi gjorde, hon och jag i somras. Mycket bra, men jag fick som sysselsättning att placera platserna på dess rätta ställe utefter kartan. När Brovallarna dyker upp i Jämtland och Flatruet på Höga Kusten, då blir det liksom lite slit och gny med den lilla kunskap jag ändå har med hanteringen av en dator. Klippa ut och placera in på annan plats och inte glömma att i-n-t-e radera. När Falun dök upp i Ångermanland då höll jag på att tappa tålamodet, men som sagt… vi redde ut det. Phu! Nu har hon den renskriven och i ett förträffligt skick, som minne att ta fram.
Jag har tidigare berättat om den unga mannen i grannhuset som drabbade av cancer. I lördags drog han sitt sista andetag. Hemma med sin familj omkring sig. Det var styvt gjort av hustru och barnen, för människorna idag vill gärna lämna bort detta ögonblick, för det skrämmer. Igår satt vi på min balkong och hon fick prata av sig. Lovade henne två öron och en stängd mun. Tänk er. Att en pappa dör vid 47 års ålder är bedrövligt för många men speciellt för barnen. Men de, som alla andra, kommer en dag ut på andra siden. Just nu lever de i chock.
Ja, vad ska man med vänner och goda grannar till? Det är där de utsträckta händerna ska finnas i nöden. Dela sorger är halv sorg och delad glädje är dubbel glädje när den dagen kommer.
JO, pga syrrans skrivna alster så tog jag och arbetade om en gammal novell och skickade in den till en tidning. Får jag svar eller gehör så får jag skriva om det, den dan. Och idag, fast halsen svider så har jag gapat av mig med sångarvännerna runt flygeln. Stämbanden fungerade utmärkt och dessa endorfiner har jag burit med mig hela dagen. Nä, nu ska här sovas. Gonatt!
😀
bergalott 
Fint att det gick bra med syrran. Ännu finare att du kunde prata med din granne om sorgen, en stund – dina utsträckta händer behövs. Fd maken frågade igår ”vad är pasta” när jag sagt att vi skulle äta köttfärssås och pasta till middag – så är det med honom, förändringarna sker snabbt och jag är inte alltid så förstående som jag borde… Är i Sundbyberg igen efter ett par dagar hemma hos mig med hund och man, katten förblir borta. Kram på dig
GillaGillad av 2 personer
Men va 17… är katten borta? Det har jag missat om du nu skrivit om det någonstans. Ja se katter går och gör vad som faller dem in. Men har det inte hänt henne något så letar hon sig tillbaka. får vi hoppas.
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Hon är borta och förvaltaren på gården har inte sett henne – så jag försöker tänka att hon hittat ett bättre hem.
GillaGilla
Ja, vad ska man säga till sig själv? Tröst naturligtvis, men ledsamt är det. ❤ Kram
GillaGilla
Här fick man både lite skratt och nära till tårar. Du beskriver så dråpligt din kamp med reseskildringen att jag inte kunde låta bli att le.
I nästa stund försvann leendet när jag läste om den unga pappan som gick bort i cancer. Jag blir både ledsen, och någonstans förbannad … En för jä–ig sjukdom, det där 😦 Det är alldeles för många som går ”den vägen”, och vid alldeles för unga år.
Så fint av dig att låna ditt öra och din närhet till den chockade hustrun.
Lycka till med novellen 😉
Kram och god natt ❤
GillaGillad av 2 personer