Trodde det var torsdag…

… halva dagen idag. Fattade att det var fredag först när en sångarvän ringde och frågade om jag kommer till körstämman kl 14.00. (Bestämt sedan länge förstås men inte bokfört i kalendariet.) Det tog en stund innan jag fattade det hela och hon förstod att jag glömt. Det var ju inget att hymla om. Hur i helskotta kan hjärnan slå så fel???? Kanske alzheimer smittar ändå. Syrran var ju här i några dagar. Nääää… det är generna. Suck. Nu kan jag väl ta och lägga ner tanken på en klar tanke på ålderns höst. Offerkoftan på. Stackare mig, som en gammal tant alltid sa om sig själv. Nu var hon nästan 90 och inte hade hon något fel på huvudet heller. Hon hade problem med magen. Det enda faktiskt, men det löste hon så bra med att hårt som attan kasta sig bakåt på toaringen så hela stolen skakade. Dunk. Dunk. Dunk. Plurr. Om jag tar och gör likadant så kanske hjärnsubstansen masseras lite. Behöver inte slå pannan i toaringen just,  för det finns både hårdare och mer tillgängliga materialer i huvudhöjd.

Nåväl, jag kom iväg och hann fram i tid. Drygt två mil med sol, blå himmel och breda vägar var jag där på en kvart. Hem igen till 16.00 då jag skulle plocka upp dottern med hund. Hon skulle ut på vift och två vovvar har jag hos mig i natt. Så efter en behagfull förmiddag blev det en rackarns rivstart så nu slår jag av tv.n och kojar. Helt slut. Gonatt!

🙂

 

2 reaktioner på ”Trodde det var torsdag…

  1. Hahaha vi kan öppna en klubb för alla de som oss inte har ordning på dagarna. Det är ju verkligen hopplöst när man ligger en dag före eller efter.
    Om jag kastade mig på toaringen på det viset skulle nog toan lossna från väggen, möjligen skulle min nya njure lossna, men tarmskrället skulle inte bry sig ett dugg.
    Nu gör jag som dig hoppar i loppsäcken, klockan rinner alltid iväg på nätterna. Kram

    Gillad av 1 person

    1. Toastolar som satt på väggen fanns inte på hennes tid. De var stadigt förankrade med skruvar i betonggolvet 😉 Den här lilla damen hade som ”kund”-nummer 38 och alla fasade för att gå till henne. Det var min tid inom hemtjänsten. Men jag älskade henne. Hon var så knepig men i grunden väldigt vis. Bakom alla hennes grymtande och ynkande förstod jag henne och i dag när ensamheten närmar sig och tynger för egen del, förstår jag henne ännu bättre.
      Kram och tack för att du kommenterar.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s