Drömmar

Alla när vi på den där speciella drömmen. Den där drömmen som uppstår ur självförverkligandet. Det som kan komma tidigt men oftast ganska sent i livet. När alla basbehov är tillgodosedda och allt omkring oss fallit på plats s.a.s. – då, när det finns tid att ägna tanken åt; vad ska jag göra nu då? Visserligen hade jag redan som mycket ung en flyktig tanke på att jag en dag skulle sitta vid ett öppet fönster och skriva, med en fladdrande tyllgardin i sommartid. Romantisk och flyktig var tanken men den blev sann. Sommar behöver det inte längre vara för bakom fantasin finns verkligheten. Den är här och nu, ett halvt sekel senare. Under detta halvsekel fanns inte en chans att jag skulle kunnat ägna mig åt skrivande. Är det så för de flesta tro? Jag har ingen aning men så upplever jag det hela.

När jag ser ut över utbudet av det konstnärliga utövandet idag så kan jag inte annat än förstå hur många, både gamla och unga trängs för att ”komma till tals”, och att det finns väldigt många alternativa erbjudande. Det finns massor av litteratur att läsa och det finns skrivarkurser och bloggar att hämta förståelse i, för att inte tala om all utländsk litteratur (varav jag är helt handikappad).

När jag för egen del helt kommer till korta vad gäller kunskap om den och den eller de där som redan lagt näsan i vädret, då blir jag alldeles lugn. Vad hade de att luta sig mot. Hur många av dem var flerspråkiga? Hur många av dem var insatta i grammatikens vindlingar? Eller om alla dessa termer som uppfyller vems behov idag. Kan inte namn på fler än några stycken, för jag ger blanka f-n i dem för jag begriper dem inte. Termerna alltså. Och vad gör det? Det rör mig inte lägre. Jag är bara jag och jag kan inte annat än lyckönska dem som trängs därute i den för mig omfångsrika soppa av kultur. Inte undra på att det finns rädsla hos så många över att göra fel. Skriva fel och få ångest över sin egen otillräcklighet. Spontaniteten helt förintad för att det man skriver ska falla andra på läppen.

Ska inte skriva ”snobberi” men inte utan att jag har tanken inom mig. Och visst, det kommer kanske an på att jag inte har/hade tillräcklig lust att lära. Men lust att skriva har jag ändå, om inte annat för egen del.

Vad jag vill med ovan sagda vet jag inte heller. Kanske att mina tankar går bakåt och reflektionerna är cementerade i mitt eget självförsvar över att ha kommit till korta? Men rädslan finns inte längre kvar och någon framtidsvision finns inte heller. Bara den att försöka hitta ursprunget i livet självt genom att filosofera över tänkta hav, tända ljus  eller under trädens kronor där fåglar kvittrar och lärkor drillar. Och genast kommer nya tankar – drillar…. dillar. Japp! 😉

6 reaktioner på ”Drömmar

  1. Att rädslan inte längre finns är väl en vinst så god som någon, att våga vara den man är – just så som man är. Fel och brister har vi alla, att våga erkänna dem och inte låta dem styra och ställa är inte alla som klarar. Men när (och om) man kommer dit hän så blir livet och tillvaron både enklare och bättre ❤❤❤

    Gillad av 1 person

  2. Mina drömmar om skrivande är livslångt. Minns hur jag gick och filosoferade på att ge ut en bok så fort beröm började komma från lärare i skolan. Knåpade ihop berättelser med teckningar innan jag kunde skriva särskilt bra, så det fanns med från första början.

    Att tro sig vara ”idioten” i en familj där allmänbildning och intelligens var det viktigaste på denna jord, gjorde att jag med förvåning insåg att jag kanske var ganska bra på något … bra på att berätta och fantisera. Det var uppsatserna som räddade mitt svenska-betyg.
    Men de senaste 10 åren har jag tappat det där. Du skriver att drömmar ur självförverkligande kan komma tidigt men oftast ganska sent i livet. För mig är det nog tvärtom. Att ha små barn höll lekandet vid liv. Men det är också så att lusten att skriva dött ut i och med allt utbud som är så lättillgängligt. Det var ett större sug i mig när det var en bedrift att få en bok utgiven … och ändå gjorde jag aldrig några försök att få ut något på den tiden. Suget att skriva och fantisera försvann successivt efter mina första refuseringar och efter att jag började blogga??? Att skriva för byrålådan gav mig tydligen mer, vilket jag kan undra mycket över … men inte har så svårt att förstå. Genom att inte försöka hålls drömmen levande, men genom att försöka och misslyckas dör den …
    Jag har inte tillräckligt starkt självförtroende eller driv för att klara den sortens nederlag … har jag förstått …

    Förr kunde inte vem som helst få sina ord lästa, och det var en ynnest att få sina alster utgivna på förlag. Vill inte förlagen veta av en så finns det numera hur många andra sätt som helst. Om någon vill läsa det man skriver är en annan femma. Jag tror utbudet är FÖR stort idag …

    Någonstans hörde jag en gång uttrycket, ”Att ge upp sina drömmar är att dö en smula”. För mig stämmer det helt och fullt. Någonstans har jag gett upp. Håller fast vid illustrerandet som ett sista halmstrå kring mina drömmar, men skrivandet och fantiserandet flämtar efter luft, långt in i mitt innersta.

    Känner igen din beskrivning om att sitta och skriva vid ett öppet fönster med en fladdrande tyllgardin. Så har mina drömmar också sett ut …
    Men den starkaste drömmen har varit en ganska ren bild, mer som en känsla. En dröm om att en gång kunna förmedla till andra samma känsla som jag själv har när jag fantiserar. Som barn var det så magiskt att kunna vistas i en sådan värld, och att kunna förmedla den känslan till andra skulle göra mig mindre ensam … trodde jag.
    Jag har beundrat, älskat och varit oerhört avundsjuk på Astrid Lindgren i hela mitt liv. Men just det är jag ju inte ensam om … Kanske människor kan förenas på olika sätt.

    HM … tror faktiskt att jag ”dillar” mer än lovligt här … Ska avsluta dilleriet nu … haha
    Kramis ❤

    Gillad av 1 person

  3. Å, vad detta berörde dig. Så roligt. Många igenkänningsfaktorer som pluppade upp, eller hur? Uppsatser i skolan var det som även fick mig att ”blomstra”, men aldrig att jag hade den fantasi som du beskriver – den där i ditt innersta. Där hjärnan formar sagor och berättelser – det hade inte jag (vad jag kan komma ihåg). Jag var liten för kort tid kanske. Blev utkastad redan som 14 åring då mor satte mig på tåget från mörkaste Småland och jag fick ta mig fram till Lidingö där jag skulle jobba som kökspiga på en fisförnäm flickskola. Programmerad från barnsben till att arbeta och göra rätt för mig och helt oskolad. Ifrågasatte aldrig vad jag själv ville göra med mitt liv annat än detta.

    ” .. men skrivandet och fantiserandet flämtar efter luft, långt in i mitt innersta”, skriver du och det nyper bakom näsan och mina ögon svider av tårar som bara vill ut. Jag vet din kapacitet och faktiskt också har förstått din längtan.

    Och du… visst är det ett otroligt brus – där ute. Men du är ännu ganska ung för det går inte att påstå att du är gammal. Jag och vi till åren komna har kanske en något torr syn på det egna skrivandet? beskrivarblogg skriver så fint: om att skriva för att leva – eller leva för att skriva. Tänkvärda ord som går att bolla med i den egna situationen och på den plats i livet man befinner sig på.

    Håller med om att utbudet är så enormt stort så det kan knäcka vem som helst. Jag behöver bara gå in på ett bibliotek för att tänka att v-a-d har jag att tillföra. Det mesta måste redan vara – skrivet –klappat – klart. Men så är det ju inte. Människosläktet drivs fortfarande framåt av förverkligandet att sätta sitt liv på kartan på n-å-g-o-t vis. Ta t.ex de som söker till tävlingar av olika slag. Inte skrivande nu utan tänkte faktiskt på de där som lagar mat och bakar på tvn. De vill också ”ge ut”. Idol på fredagskvällarna – de vill också ”ge ut”.
    Ja nu börjar jag också dilla och det hör till. Men som tur är så vare sig bakar eller sjunger vi för att bli utgivna. Vi har våra egna drömmar, om än lite tillstukade, kvar. Så de så!
    Kraaaaaaaaaaam ❤

    Gillad av 1 person

    1. Kära A-Lott … det värmer så mitt hjärta att du finns och tar emot i din ände. Jag tror verkligen att du förstår. Det känns så. Du hör och lyssnar, och är osjälvisk med dina tankar och din respons. Och du har alldeles rätt … det här berörde mig starkt.

      Till skillnad från dig hade jag på många sätt en väldigt kravlös barndom. Vår mamma ville att vi skulle vara barn så länge vi kunde. Det sa hon många gånger. Hon ville att våra sommarlov skulle öppna sig som ett lyckligt fritt hav. Krävde aldrig att vi skulle skaffa sommarjobb. Jag skaffade mitt första jobb efter gymnasiet, och det var ovanligt sent i jämförelse med andra …
      Mamma ställde nog egentligen alldeles för lite krav på oss, men jag kan inte annat än vara tacksam för just det – att hon lät oss vara fria och leka. Men när det gäller vissa andra bitar gjorde hon oss nog en björntjänst. Åtminstone kan jag personligen känna att hon lät mig slippa undan för lätt i vissa fall. Man blir inte starkare och mer orädd om man hela tiden slipper undan. Jag behövde aldrig möta mina rädslor. Mamma tog över och beskyddade mig.
      Att hon också var krävande i sitt bekräftelsebehov, och mycket av en martyr … det är en annan historia. Medaljen har alltid 2 sidor. Lika viktigt som det är att förstå att inte allt bara ständigt solsken, så måste man också komma ihåg att inte allt bara är mörker. Motpolerna finns hos de flesta, och jag tror att det är bra om de gör det …

      Ihop med dig A-Lott … får jag känna mig som ett barn igen och låta drömmarna leva … och det är sååååååå skönt! Tack för att du finns …
      KRAAAAAM ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s