I väntans tider

Inte riktigt normalt att yvas i förväg över det oundvikliga – ta ut i förskott s.a.s. men när rapporter kommer från syd, nord, öst och väst, hur det vita halkiga eländet kryper närmare så bävar jag. Kan redan känna hur jag smackar i backen så det skramlar i skelettet. Att vara förberedd skadar inte men när det ligger lite ångest över det hela så känns det som ett stort oöverstigligt berg att ta mig över. Kan bara prata för egen del förstås och inte utan att jag sörjer den glädje som förr infann sig när hela världen bäddades in i det vackert mjukt vita.

I denna väntans tid kan jag bara erinra mig det fantastiska med snön. Gnistrande vit när far tog med mig ut en natt för att titta på himlavalvet. Fullkomligt smockfull av stjärnor  som tindrade. Eller när vi åkte på masonitskivor nerför backen. Alla ungar i byn var med under en klarblå himmel och jag var med. Vitt, vitt, vitt… och det nöp i kinderna och på den tiden fanns inga rejäla underställ utan det var livstycke med strumpor där låren var bara upptill mot ljumskarna. Sved som attan men vad gjorde det? Lycka var vad det var. Mor som lindade in mina fötter i tidningspapper, både för värmen skull och för storleksanpassningen eftersom jag fick använda brorsans urvuxna pjäxor. Låter som rena armodet, men så var det på min tid. Långt bort i tid och rum då ingenting fick förfaras och inget överflöd existerade som i det nuvarande; ”köp och släng”.

I väntan på bättre tider får jag tillsammans med andra, som är lika beskaffade i inställning till vintern som pågår mellan november till mars, krypa ner i våra hålor och göra vad vi kan för att överleva. Leva på hoppet och inte dyka för djupt ner i psykiska åkommor som kan vara både förödande och dödande av det hopp om bättre tider, som vi, så länge vi lever, bär inom oss.

Min söndagsjympa skulle inte alls handla om snö men jag tittade på bilder i en blogg och kom av mig. Vad jag egentligen ville skriva om har jag glömt. Hahaha… tur att jag har det här stället till avlastning i längtan efter samvaro på annat sätt. Det är under stundom en outhärdlig känsla att inte ha någon bredvid att samtala med. Får hela tiden påminna mig om att så här är det att bli gammal i Sverige. Anpassning. Till slut har väl munnen växt ihop och då… tack och lov för blogg och att jag i tid, lärde mig liiiite om datorer.

😀

 

 

2 reaktioner på ”I väntans tider

  1. Saknar även jag någon att samtala med, även om fd maken är här… Och snö gillar inte jag heller, november-mars kunde man hoppa över – om man kunde. Fågelmaten gör att mesar och nötväcka syns nära huset, annars bär jag in ved och än är det inte halt i backen till vedboden. Kram på dig vännen min

    Gillad av 1 person

    1. Jo, jag förstår att även du har upplevt det här med att utan stimulering med vardagspratet så krymper tillvaron på något vis. Hålet ut ur tystnaden måste fyllas, på något jädrans vis. Visst går det att få igång snacket med vem som helst som kommer i ens väg, men det ger ingen hjärnjympa som i en daglig dialog med att ventilera det lilla omkring – inte heller det stora som pockar på.
      Puss och Kram ❤

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till bergalott Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s