Mörkrädd…

… är jag inte. Det bevisades i går kväll runt 24-snåret då sista kissrundan blev gjord.

Vi har en ganska stor skogsdunge som vi alltid går, Bamse och jag. Går vi åt andra hållet så ligger gatorna och de är ju väldigt tråkiga att promenera utefter. Vid något tillfälle har jag mött någon hundbekant när vi viker av in på stigen – in i det totala mörkret, som säger att jag inte ska gå in där för det vet man aldrig vad som gömmer sig där.
Under alla år så har jag aldrig någonsin mött någon där och sedan barnsben så fick jag lära mig att i mörkret är jag trygg. Gatlyktorna skymtar mellan träden och bussen som brakar förbi därborta hörs ganska väl.
Ibland när det är becksvart och jag vet att det är förbenat halt tänder jag lampan på mobilen för att se var jag sätter fötterna. Nåväl…
… i går kväll fick jag i alla fall en fantastisk upplevelse. Vi hade just kommit halvvägs upp i backen när jag för första gången anar att någon mer vågar samma promenad. Emot oss i backen skymtar något stort och ljust i sakta lunk. Ett djur begriper jag och tänker att nu jädrar möter jag en stor varg för personen bakom syns inte. Bamse sitter snällt och bajsar och bryr sig inte och jag hinner inte bli rädd. För fram mot oss kommer en enormt stor Sibirian Husky med en ung man i andra ändan. Vi hejar på varandra och han stannar till en stund för jag frågar naturligtvis vad det är för en hiskelig krabat han har med sig. Våra hundar bryr sig inte ett dugg om varandra och vi skiljs åt alla fyra. Han ut i ljuset och jag längre in i mörkret.
Då tänker jag att med så stor hund skulle nog vem som helst traska i mörkret med och jag sträcker på mig med en viss stolthet, att jag alltid vågat med min lilla Pudel på 5 kilo.
Nu är det så att det finns ännu större skogsområden runt där jag bor men de är så stora så där går vi bara när det är barmark och isfritt OCH i dagsljus. På vissa ställen vet jag att det finns slaktplatser av mopeder och på andra ställen finns platser där det har huserat något som jag bara inte vill tänka på. Uteliggarna som måste ha det för bedrövligt. Arma människor tänker jag, sen får andra tycka vad de vill.

Men nu är det dag.

God dag 😀

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s