Samtalsgrupp…

… angående människans existentiella värde på ålderns höst, har jag nu för andra gången varit med i. Den första ggn var det en kvinna som ledde gruppen och den andra var hon sjuk så den blev inställd, och nu den tredje ggn så var det en man som ledde gruppen. OCH naturligtvis blev upplevelsen precis som sig brukar. Mannen tar plats. Det är en väl upplevd situation som ofta återkommit under min levnad. Enda skillnaden var att det för första gången kom en reaktion av en annan. Halleljuja tänkte jag, att inte bara jag tycker att det känns ihåligt. Visst var han trevlig och sa mycket klokt men det spontana reaktioner som borde uppkomma under en kvinnas ledning var uppenbar. Den försvann.
Naturligtvis frågar jag mig själv varför jag är där. Visst vill jag dela och höra om andras tillvägagångssätt att bearbeta ensamheten som den störste boven i dramat. Att inte ha kvar den där absoluta tilliten till en annan människa, där det går att ventilera det allra innersta – att bli sedd och hörd utan fördömande. Att gå i egna tankar och bearbeta är påfrestande innan det uppstår, med eller utan hjälp, en viss förståelse för den egna situationen.
En sak han förmedlade var att självmordssiffrorna var mycket högre hos män i samma sits, än kvinnornas. Men det är klart – det visste vi också. Innan. Som om vi var en oupplyst samling höns – som sagt. Mycket skrammel i liten verkstad.

Männen tar plats och vi tillåter det. Kommer så väl ihåg hur det var inom vården där det ”naturligtvis” var en man som högsta chef. När det i ett rum fullt av kvinnor sitter och lugnt resonerar om ditt och datt, uppstår ett satans kacklande när dörren öppnas och en med kalsonger kliver inom dörren. Rösterna bli gälla och skratten hamnar i falsett, munterheten slår i taket bara för att visa upp sig. Därefter – rösterna blir låga när frågor som är besvärliga lyfts fram av kalsongbäraren. Tigande och lömska små hönor som inte vågar stöta sig i svåra frågor. Hackar varandra i stjärtfjädrarna och den kvinnliga solidariteten är som bortblåst.

Nu om dan fungerar vi inte så längre. Nu ger vi fan vad någon tycker och säger vår mening. För det mesta – för vi har även lärt oss att förstå språket – det manliga.
Vet inte varför jag gaggar lite, men det är gamla minnen ur arbetslivet som bara dök upp. Därför välsignar jag den dag jag bröt upp och blev min egen.

Något annat. Kollade lite på min statistik och den är inget att skryta med. Bra det också förstås men jag undrar hur det är när det står 40 visningar och 3 besökare. Det får jag inte ihop. Men jag begriper inte så mycket om det tekniska. Däremot lite mer om mitt existentiella värde i ensamhet.

😀

 

5 reaktioner på ”Samtalsgrupp…

    1. Hjärtat mitt, i alla fall nästan. Jag läser det su dkriver, du skriver, och vet vad du talar om. Känner igen. Ger som du f-n i att ge mig, fortsätter finnas där bredvid, slåss. Fortfarande, det kanske inte härs som förr och jag stavlar som en kratta- men vi finns där och vi lever. Vi vill ha vår plats. Vi kräver den! Slåss med mig och alla andra gamla kärringar!

      Gillad av 1 person

      1. Skulle vilja ha varit bredvid dig för 4 timmar sedan. Moahahhaa…. härlig lektör som tar sig en… ja i vart fall så bokstäverna snubblar. 😀
        Kraaaaaaaaaaaaaaammmmmmmmm ❤ ❤ ❤

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s