En melodislinga…

… dök upp i huvudet på mig när vi gick på promenad: Herre min Gud vad den ”solen” lyser…. sjöng Magistern, fast det var månen han sjöng om som de flesta vet.

Det är alltid roligt när slingorna vibrerar i sinnet. De blir färre och färre med åren, det har jag klart kunnat konstatera, och gläds när de dyker upp. Förr var huvudet fullt av sånger och det är klart… då fanns glädjen över livet i större mått, men vill inte förringa den tid som nu är.

Från gårdagens ”samtal” som avslutningsvis handlade om ”förhoppningar”, kan omtalas att förslag från ledaren var att vi skulle fånga den känsla som vi befunnit oss i när det var som allra allra bäst i livet – helst en viss händelse, och det var inte alls svårt för min del. Klart att det går att komma ihåg sånt, eller hur?
Men… vad jag, efter att ha lyssnat på de andra kvinnorna, blev föranlåten att fråga den manliga ledaren; om det på manliga samtalscirklar förekom att männen lika gärna som kvinnor, återkom och babblade om sina barn och barnbarn.  Nej, svarade han, det förekommer mest hos kvinnor.

Jaha ja, tänkte jag. Det är som vanligt. Kvinnor kommer aldrig ur tanken om arvingarna – om hur väl det går för dem – hur tillfreds de är att det ska gå dem väl i alla lägen – hur duktiga de är osv i all oändlighet. Hos dem var tydligen moderskänslan som skulle förnimmas.
Fan.. tänker jag, kan de inte släppa taget någon gång? Vi sitter i en samtalscirkel för vår egen skull och vill få ett grepp om vårt existentiella värde som åldring. Det finns de som inte har några barn. Det finns de som sörjt sig igenom sina avlidna ungar. Är det då bara jag som tänker på mig själv i mina egna stunder?

Vi är så olika, det är bara att konstatera. Jag nämner a-l-d-r-i-g något om mina barn. Bara ifall någon frågar om jag har några eller som en förbipasserande flyktig mening. Att uppleva modersrollen, som inte är alla förunnat – är ju något basalt. Utveckling för kommande led. Något som ingår som en ganska naturlig upplevelse. Varför glömma bort sig själv? Våga ställa frågan om det egna värdet och vad göra med det.

Bitchig… ja. Kan i sådana stunder bli rent förbannad på pjollret. Ja, ja, jag är förskräcklig i mina tankar, tycker säkert någon, men det står jag för. Så de så!

Herre min Gud vad den solen lyser…. 😀

 

 

 

3 reaktioner på ”En melodislinga…

  1. Kära goa bitch – jag är också rejält utmattad över ”modersrollen”, pratar just aldrig om vare sig barn eller barnbarn – och i en grupp som du varit i SKA det ju handla om var och en, ur ett eget perspektiv – inte om resten av familjen… Men är nog vanligt, kram på dig – här lyser ingen sol och ännu ingen måne, är svinkallt i vinden

    Gillad av 1 person

  2. Håller med dig. Kanske blir det så även bland män IBLAND. Sedan ett tag tillbaka träffar jag en gammal vän bara han och jag över en fika med jämna mellanrum. Vi umgicks ofta hela familjerna under nästan 40 år tillbaka. Nu snackar han och jag bara om det som är våra fritidsintressen utanför familjen, jag tror det är viktigt att man inte bara lever genom avkommorna, och vi har båda slutat jobba så inget jobbsnack heller, vilket kan vara vissa mäns stora samtalsämne. 🙂

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till bergalott Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s